"Men varför?!" frågade mamma fortfarande chockat.
"Men för att jag ville ut och gå. Jag hade så tråkigt." svarade jag.
"Och Oliver då? Följde han bara med?" frågade mamma skeptiskt.
"Ja.."
"Det var som tusan!"
Lilla mamma som fann det otroligt osannolikt att jag skulle få min bror från datorn och ut på en promenad. Vissa fixar de omöjliga! Hehe.
lördag, oktober 21, 2006
Lillebror, käre lillebror.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hehe, så är det då syskonen faktiskt saknar en (även om de inte säger det rakt ut) - det kan du ju hälsa din lilla mamma =0)
min mamma säger ibland att mina syskon säger att de saknar mig. men till mig säger de ingenting! i alla fall inte min bror. min syster visar det genom att ringa ibland då hon har lunch i skolan (500 m från mig kanske) och undrar om jag vill äta med henne på stan eller så.
Jo, det är nog så. Man märker när man är hemma att de är upp i en lite mer än annars, men varför kan de bara inte säga något? Hmpf!
mm, precis. jag skulle bli sååå glad om de sa till MIG att de saknade mig. inte att höra det genom mamma (även om det också hjälper).
Skicka en kommentar