I closed my eyes like Marvin Gaye

I fredagens Unt FREDAG skriver Emma Ångström en krönika som sammanfattningsvis handlar om (för att citera henne): "Jag säger inte att jag själv är ett underbarn på att minnas människor, men herregud, smälter jag in i tapeten eller? ". Hon skriver om att inte bli igenkänd och att hon behöver presentera sig om och om igen för människor hon tidigare träffat. Det var nästan så att jag ett tag funderat om hon hade träffat mig någon gång och nu skrev om mig. Såklart kom jag till mina sinnens fulla bruk och kom till insikt om att allt faktiskt inte kretsar om just mig. Men det gick inte att komma ifrån att det var sånna som mig hon hade skrivit om. Vi som räcker fram handen, ler och presenterar oss med ett leende för att sedan få höra att: "vi har redan träffats". Mitt glada leende byts då ut till en fundersam min. Jag försöker att inte visa hur pass hårt min hjärna arbetar för att komma fram till var jag någonstans har träffat denna människa! Var? Var? VAR?! Jag försöker mig på ett gott försök att "vinna" det genom att få personen ifråga att bli osäker och gärna förvirrad genom att säga: "Neeeeee. Det tror jag nog inte." Ett gott försök, men tyvärr är det ofta ett väldigt säkert: "Jo det har vi!" som kommer till svars och gärna följs av specifikt fakta: "det var på Orvars... förra veckan!" - Damn! Jag har förlorat. Ett försök till att behålla lite värdighet genom att: "Jaaaahaaaa! Ja just ja! det är ju du!" Ibland ser den andra igenom mitt falska spel, men ibland kommer jag ju faktiskt ihåg vem personen i fråga är och kan då sammanfatta de fakta jag kommer ihåg från tidigare om den personen. Räddad.

Något annat som är lite läskigt då man befinner sig på en fest (som exempel, då folk blir mer sociala och överlyckliga då de ser en om de haft i sig lite alkohol) och helt plötsligt kommer någon fram och kastar sig om halsen på en och utbrister: "Heeeeeeej JULIA! Hur är det med dig?! " Sedan upptäcker den personen kanske Hannah och kastar sig om halsen på henne också och utbrister samma sak (ja, fast då Hannah istället för Julia). Hannah försöker dölja sin förbryllade min precis som jag. Vem tusan är den här främlingen? När fan har vi träffat han/hon?! När personen som var så överlycklig över att träffat oss har minglat vidare är det jag som kommer fram till Hannah för att få bekräftat vem det var. Sällan sällan vet Hannah inte heller vem den varelsen var, men ofta får hon berätta för mig var och när jag träffat personen i fråga. Hannah är en klippa när det gäller sånt. Oftast!

Har man kommit så långt att man faktiskt känner igen en person så kvarstår ju det svåraste. Det där med alla jävlas namn! Det är ju inte direkt en nyhet att man lägger den storsta koncentrationen på att få fram sitt eget namn korrekt när man presenterar sig för nytt folk. Men till vilken nytta? jag kommer aldrig ihåg vad de andra heter, och jag antar att det är desamma för dem. "Vilken Julia?!"
Pinsamma incidenter kan då ske då man inte kommer ihåg ett namn. Vad sägs om då man ska presentera en vän och denna nya bekant? "Det här min kompis Malin... och det här är.. eh.. hmm.. eh.. jaa...". Jobbigt. Ingen vettig person försöker sig på det där. Istället kan man nöja sig med att börja presentera sin vän, och sedan vänta så pass "länge" att vännen sträcker fram sin hand för att presentera sig. En lätt skakning och den andre personen säger sitt namn. Under denna lilla korta tid så får man själv få det att verka som att jag hela tiden har varit påväg att presentera den då namnlösa personen. Så när man äntligen blivit påmind om namnet så kan man bara fortsätta: "Ja, Robert är kompis till Niklas..". Fantastiskt!