Aldrig mer ybuss!

Igår åkte mamma och jag buss från Uppsala och till Sundsvall. Tåg kunde vi inte åka för att det skulle bli för dyrt för mamma. Så vi packade matsäcken och klev på bussen. Ibörjan gick allt bra. Mamma pluggade och jag lyssnade på musik och skrev eller tecknade. Men.. Det tog inte lång tid innan jag började skruva på mig där jag satt inklämd bakom de fult mönstrade sätena. Jag hatade mannen fram för mig. Han han hade långt hår i en hästsvans, ringar i öronen och en chockrosa hårsnodd.. och han fällde ner sätet så att mitt utrymme krypte drastiskt. Jag ville dra i hans äckliga hår som påminde om en hästman. Vilket var så passade då att han hade det i en svans.

Jag började minnans varför jag den senaste tiden enbart åkt tåg hem och tillbaka. Allt blev så obekvämt, plötsligt blev det jättevarmt och jag blev illamående. Jag klagade på att jag befann mig i klimakteriet. Jag vet att det inte är så. Men ibland tror jag att jag får en försmak om vad som väntar mig om 20-30 år. Jag är i alla fall förvarnad, men tänk alla de stackars kvinnor som inte har en aning om vad som väntar dem. Vill ni, så får ni komma och söka tröst hos då tant Julia.

När vi kom till Tönnebro var jag på väg att ge upp. Jag ville absolut inte tillbringa fler timmar i den fulla obekväma bussen. Men vad hade jag för val? Mamma dukade i alla fall fikat vi hade med oss. Jag tycker egentligen att det är fånigt att ha med sig fika på sträckan Uppsala-Sundsvall, men är det mama som betalat och man åker med så går det. Kan ju även nämna att orsaken till mitt illamående fanns i fika kassen. Där fanns nämnligen en stor chokladkakka som jag var på och åt av mer än mamma. "Ni äter så att man mår illa!" som farmor sa en gång när lillebror och jag satt och åt våra chokladkakor på bussen när vi skulle till hennes musik. Ni äter så att man mår illa.