Die Angst, die Wirklichkeit, der Tod.

Först och främst måste jag bara fråga: Ser jag möjligen mer fransk ut sedan jag färgade mitt hår mörkt igen? Jag får ju titt som tätt frågan var jag kommer ifrån. Jag roar mig med att låta personen ifråga gissa. Jag har fått höra både det ena och det andra, men sällan eller aldrig en gissning på Frankrike. Förrän nu. De senaste gångerna gissar de alltid på Frankrike. Hur fan kommer det sig? Fransk? Jag?

Det är ju ingen hemlighet att mitt humör har varit en aning svajigt den senaste tiden. Ett tag var jag mest bara sur och kort mot andra, och Hannah undrade om jag kanske skulle ta och bli lite gladare snart. Så gick min bittra period förbi och för en kort tid var jag mer glad igen, som förr. Men, det varade inte länge utan ersattes med en väldigt känslig period istället. Jag menar, igår när jag var på Folkes och skulle handla så började jag nästan gråta då jag inte hittade var de hade russinen. Som tur var fanns Hannah också där och kunde hjälpa mig leta rätt på dem. Jag hade letat fram havregryn och mjölk också för nu ska jag börja äta gröt på morgonen. Eftersom Hannah skulle vara med herr M så hade jag hyrt en film och efter att ha strosat runt runt på Folkes för att leta fram något jag var sugen att smaska på så kom jag på vad jag var sugen på. Nu var det ju bara så att efter letat så desperat efter russinen så hade jag glömt bort vad jag skulle köpa till filmen. Då var jag nära tårarna igen och började torrsnyfta något om att man kunde väl inte käka gröt till en film heller! Då sa Hannah till mig att jag kanske inte behövde vara så känslig hela tiden?! Nä, men det är ju inget jag gör med vilje. Till slut kom jag på att det var Digestive med choklad jag ville ha till filmen, och kunde nöjt gå hem.

Idag var ingen bra dag. Jobbet var kasst, och jag var trött och mådde riktigt dålig. Funderade i en kvart när jag hade kravlat mig upp ur sängen om jag skulle ringa och sjukanmäla mig. Men eftersom jag ändå skulle måsta åka dit och jobba tills de funnit någon ersättare tänkte jag att det var väl lika bra att härda ut.

Efter jobbet drog jag ner på stan för att hämta Svarta Pilen som tydligen var i värre tillstånd än jag anat. Att fixa den helt och hållet gick på 640 spänn. Som en ny cykel ungefär. Ja, alltså en begagnad ny.

Jag var inte i direkt i form för att strosa runt på stan. Med en bitter uppsyn, ett par sjukhus mjukisbyxer jag snodde i julas, hängiga obekväma trosor och tjocktröjor lager på lager, gav jag mig av mot Cykel Viktor. Stirrade så mycket jag kunde ner i marken för att slippa alla dömmande blickar. Jag gillar inte att gå på stan i vanliga fall. Jag gillar inte folk på stan. Jag går runt och hatar alla. Jag känner mig osäker om jag inte har mörka solglasögon som jag kan gömma mig bakom. Kunna kolla runt hur mycket som helst utan att någon märker att jag stirrar på dem. Men idag hade jag inga solglasögon, utan gick som sagt och stirrade ner i marken. Musik är otorligt viktigt för mig också om jag ska kunna gå på stan. Kunna få gå in i en liten musikbubbla.

Såg en kompis på stan, började gå mot henne för att hälsa, men kom på hur jag såg ut och försvann snabbt in bland allt annat folk på gågatan.
När jag väl satt på bussen kunde jag andas ut. Nu var det inte lika många som suklle kunna se hur hängig jag såg ut idag. Några minuter senare var jag hemma hos moster, och nu njuter jag av att gå klädd så här. Detta är kläder som passar sig hemma eller på jobbet, men fan heller på stan!