Ännu någon fylla, ännu en helg.

Jag vet! Jag skriver mycket om fylla och utgångar. Jag har sagt att jag ska skriva om annat, men jag måste nog bara skriva om denna helg.

Fredag:
Sadaf kom till Hannah och mig med hennes kille Micke och hans vän.. Micke. Sadaf gav mig en smärre utskällning då jag mumlade något om att jag kanske inte alls ville gå ut. "Julia, hur ofta får du äran att gå ut med mig? MED MIG!" typ. Så okej, jag grabbade tag i ännu en öl och bestämde mig för att hänga med till Orange där några vänner hade klubb. Nu var det ju bara så att Sadaf var lite för mycket på g. Så mycket på gång att hon klunkade i sig sin grogg i fascinerande fart och sedan försvann hon. Vi hittade henne senare däckad på Hannahs säng. Va i heeelvete?! Det var bara att dra upp henne på benen och släpa med henne till Orange. Nu var det ju bara så att hon inte tyckte längre att det var en sån strålande idé att gå ut. Nähe, så hem åkte hon tillsammans med Mickarna. Jag var inne och svängde på Orange i 1,5 timme kanske innan jag bestämde mig för att dra mig hemåt.
På vägen hem blir jag omsprungen av en kille som raglar till och börjar gå istället. Han virrar runt och försöker ta sig framåt vilket se ut att vara en aning svårt då han är så långt ifrån nykter man kan komma. Någon sorts moderskänsla dök upp i min egna berusade kropp. Stackars lille kille som ragglade omkring i en tröja i regnet. När jag kom fram till honom frågade jag hur det var med honom. Han mumlade fram något att han skulle göra något för samhället, för han hade inte gjort något för samhället, men nu måste han göra det. Jag undrade exakt vad han skulle göra men det visste han inte. Så stod vi och snackade i minst 40 minuter under ett tak. Om honom, vad han hade gjort, var han var på väg nu, om greenpeace, om vad jag ville göra med mitt liv och tillbaka till honom om att allt inte är så hopplöst som det verkade. Han var en trevlig grabb, och jag kände att det var upp till mig att få honom hem. Han gjorde några försök att själv ringa en taxi, men sedan tog jag över hans telefon och slog enkelt numret till en taxi. Beställde en och berättade för honom att den var beställd och var vi skulle gå för att komma till den. Innan han hoppade in i taxin fick jag en kram och många tack och han bekräftade att det jag nu hade gjort var helt klart dagens goda gärning. Ett tag insisterade han på att få köra mig hem när han ändå var på väg, men eftersom jag bodde bara 300 meter därifrån sa jag tack, men det gick bra ändå. Så åkte taxin iväg och jag skyndade hem för att undvika regnet. Jag gick hem med ett leende på läpparna. Den lille lille mannen som tyckte att allt var hopplöst. Jag tror han inte ens hade fyllt 18 men han kände redan att allt var kört. Du lilleman med så många idéer. Du kom nog inte ihåg mig på morgonen då du vaknade, men jag kommer hålla tummarna för dig ett bra tag till!

Så kom jag hem. Öppnade porten och började släpa mig upp för alla trapporna. När det var en trappa kvar ser jag tre personer som sitter i fönstret och röker. Två killar och en tjej. Vi hälsar på varandra och frågar artigt hur kvällarna har varit. Så är jag framme vid min dörr då tjejen säger: "Du är ifrån Sundsvall va!?". jag stelnar i min rörelse då jag håller på att få upp dörren. Vänder mig sakta om. "Öh, ja. Jo det är jag. Hur vet du det?" Så sitter vi och försöker på hur hon kan känna igen mig. Vi går igenom vilka skolor vi gått på, vilka program och när vi tog studenten. så plötsligt tystnar vi båda och utbrister sen samtidigt: "Du är Moas kompis!" Jag har just precis känt igen henne. Moas kompis som jag hade träffat en gång och sedan sett i skolkatalogen någon gång. Väldigt mysko. Så skrattar vi och pratar en stund om vår gemensamma vän. Jag tar hennes nummer och lovar att föra det vidare till Moa. Sedan bjöd hon mig på korridorsfest nästa helg. Trevligt! Jag kanske går!

Lördag:
Elin hade föreslagit att jag kunde komma till henne på lite middag och sedan utgång. Jag var på! Elin bjöd på finfint käk. kyckling och klyftpotatis med en festlig svampsås. Sedan blev det rödvinsläppar och quiz om 90-talet! Elin var grym och kunde det mesta. Jag kunde saker om djur. Frågorna om pojkband kunde vi nog ganska bra båda två, även om Elin var bäst där med. Hehe. Vi beslöt oss för att inte gå ut, utan istället stanna kvar hos henne och snacka och fortsätta dricka rödvin. Klockan var ändå halv tolv och nationerna har inte öppet så mycket längre än ett. Men så ringde hennes kille M och sa att han och hans tre vänner var påväg till Flustret (ett av Uppsalas värsta ställen. Det stället jag blev varnad av alla för när jag flyttade hit. En större köttmarknad finns inte. Eller som Elin sa: "Det första som är konstigt är att vi är på stan största köttmarknad. Det andra konstiga är att vi är på stans största köttmarknad för de över 35 år!" På Flurran dansar unga sminkade tjejer på samma dansgolv som tjocka gamla gubbar med flint.) Tanken på att gå till Flustret skulle vi ju själva aldrig ha kommit på, men nu tänkte vi" att va fan! Här sitter vi och är fulla. Vi kan lika gärna gå dit och dansa med han och hans vänner i några timmar". Sagt och gjort. Jag kom in utan problem trots att jag inte har åldern inne. Jag var nog den yngsta där. Helt klart. I kön in snackade vi med en snubbe som sedan bjöd oss på varsin drink som tack för att Elin betalade hans garderobs avgift. Jag är så ovan att dricka drinkar (jag är ju en öltjej nu!) så jag kände mig lite obekväm med den färgglada drinken i min hand. Men det fans ju ett sätt att lösa det, och det var att klunka i sig den så fort som möjligt.
Många gånger stod jag där på flurran och skrattade så att jag knappt fick luft. Elins kille M och hans vänner var jätteroligt, och de var kul att dansa med dem. Lite skrämmande var det dock när aspackade äldre damer och herrar snubblade in i oss. På övervåningen var det dansgolv med en något yngre skara. Där dansade Elin och jag en del, men när Sean Paul spelades vägrade jag att dansa.

Jag.

Kan.

Inte.

Dansa.

Till.

Vad.

Som.

Helst!

Stod stilla till Sean Paul på övervåningen och kräktes på Abba på undervåningen. Någonstans måste man dra sin gräns! Men kul var det att vara där då man inte tog något seriöst. Inget alls.