Om Moa någonsin skaffade en blogg…

(Detta är Mos´s skrivande som hon skickade till mig en kväll. Jag tänkte att det kunde få bli som ett gästinlägg..)

Det är den tionde december och jag sitter i ett regnigt och småkyligt Umeå och undrar vad som händer med vår värld. Jag sitter och läser Julias blogg och undrar om kanske det är något som jag också skulle kunna göra. Men frågan är vad jag skulle skriva om. Jag vet inte om jag skulle kunna vara så öppen som hon, och andra bloggare, är om sina liv. Kanske jag tror att det beror på avsaknaden av det där speciella i mitt liv. Men vad är ”det där speciella”? Jag trivs ju med mitt liv. Underbar korridor, underbara vänner och studier som jag trivs grymt bra med, och har kämpat hårt för. Allt detta är det speciella i mitt liv, så kanske jag skulle klara av att blogga jag med. Kanske. Men jag tror det får vänta, åtminstone för tillfället. Jag håller mig till något lagom privat; min kära dator (som började bete sig väldigt konstigt idag när jag laddat hem Itunes, så jag tog genast bort det igen).

Idag regnar det som sagt. Eller, jag vet inte om det verkligen regnar, men jag har den där känslan som man har när det regnar. Så, för mig regnar det nu. Jag är åtminstone helt övertygad om att det inte snöar. Det har det inte gjort på många veckor nu, och jag börjar nästan bli orolig att det inte kommer att komma någon snö till jul i år. Men det gör det ju, det gör det alltid, det måste det göra! Eller?

Hur som helst. I höst lyckades jag med det där som jag velat så länge, men inte riktigt vågat erkänna för mig själv. Jag kom in på psykologprogrammet här i Umeå. Innan jag ens vågade förstå, och få andra att förså, att det var det jag ville, gick jag länge och gruvade mig. Att bestämma sig för något sådant är grymt svårt kom jag fram till. Särskilt svårt blir det när man inser att man måste plugga upp ett par- tre betyg för att lyckas, vilket innebär att det finns en chans att man kan misslyckas, och det får man väl inte? När jag väl bestämt mig kändes det dock underbart. Att berätta för andra om mina planer fick mig att inse att det var på riktigt, att det inte bara var en av många fantasier som snurrar runt i mitt huvud utan att någonsin komma längre än så.

Så… Efter beslutet följde månader av slit för att klara av komvux. Slitet handlade inte så mycket om att läsa upp betyg, som om det faktum att jag återigen bodde hemma, och inte i Umeå, att mina kompisar var utspridda över andra städer i landet, och att jag blev alltmer led på det liv jag levde i mitt rum, med fördragna rullgardiner. Jag vaknade dock upp ur denna dvala till slut, och upptäckte att det var sommar, och dags att börja slita på konsum. Det var underbart att återigen umgås med vänner, och jag undrade varför jag inte gjort det under det halvår som gått. Nu när jag ser tillbaka på det känns det som om jag befann mig i mitt eget vakuum, i en liten minidepression, där det enda som hjälpte mig igenom dagarna var Harry Potter, om och om igen.

Så tog sommaren slut, och jag hade endast en reservplats till psykologprogrammet. Jag packade ändå mitt pick och pack och återvände till Umeå, och mitt studentrum på Pedagoggränd 7a. Jag hann gå två dagar på kursen Psykologi A innan jag fick ett samtal som ändrade mina planer för hösten. Jag hade kommit in på psykologprogrammet och var lyckligare än någonsin!