I've got one friend laying across form me I did not choose him he did not choose me we've got no chance of recovery joy and hospital

Julen närmade sig. Jag tog mitt pick och pack och lämnade Uppsala för obygden för vad jag trodde skulle bli några dagar. Det visade sig inte bli riktigt så. På juldagen vid 04.30 vaknade jag att min rygg (trodde jag) smärtade. Jag kravlade upp, och rullade runt lite i mitt rum och hoppades att det skulle bli bra. Bra blev det inte, utan snarare tvärt om. Smärtan ökade och jag insåg att det minsann var inte ryggen som gjorde ont. Det gjorde ont RAKT IGENOM mina revben och ut i ryggen. Jag kunde knappt andas och insåg att något var väldigt väldigt fel. Jag drog på mig en tröja och hasade mig snyftande ner för trappen och väckte mamma som sov i rummet under mig. Vet inte hur mycket jag fick fram, men hon förstod att allt inte stod rätt till iaf. Jag fortsatte ner till bottenvåningen där jag kröp omkring och grät och skrek. Jag bad mamma slå till mig så att jag skulle tuppa av och slippa den jävla smärtan. Mamma lyssnade tyvärr icke på det örat utan ringde istället akutens information. De kom fram till att det var min galla som spökade. So what?! Jag var döende! De kunde strunta i att skicka en ambulans tänkte jag, för jag skulle ändå vara död när den kom fram. En halvtimme var för länge. En kvart med. Fem minuter lika så. Jag ville bara att allt skulle bli som vanligt nästa sekund. Mamma sprang runt som en galning och letade några tabletter från den tiden hennes galla spökade. Vad kunde något piller göra för mig?! Ett slag med en tung stekpanna i mitt huvud skulle jag hellre ta. Eller vad som helst som skulle få mig att tuppa av. Mamma fann tabletterna och gav mig en. Hon fann några andra och gav dem med. Efter en evighet började det äntligen att lätta på smärtan och jag kunde kravla mig upp i soffan och sluta mina rödgråtna ögon och somna. Jag var helt slut!

Jag tog mig igenom den dagen och julafton men kände hela tiden av min galla. Men jag struntade i det. Nån gång skulle det ju gå över. NU var det bara till att avnjuta mina goda vänner sällskap och min familj. Men sen kom julaftonsnatten, och jag kunde än en gång inte sova. Då var det mamma och jag som åkte till akuten i Sundsvall. Mina förhoppningar var skyhöga. Någon som missat att jag är en sucker för Goran Visnjic som spelar Dr. Luka Kovac i Cityakuten. Jag förväntade mig minsann att se många fagra män. Dessvärre var det sköterska på sköterska jag såg. Dock inga manliga utan medelålders kvinnliga. Inte direkt vad jag var ute efter. Dock fick jag ingen Luka till läkare, men en svensk version av Gael Garcia Bernald. Så helt fel var det ju inte. Tyvärr så var jag ju inte i mitt esse utan grimaserade mest hela tiden för hur jag än gjorde avtog inte smärtan. Han frågade lite frågor, jag svarade och försökte skämta. Inte lyckat. Humorbefriat pucko. Så tog han tryckte lite på mina revben på vänster sida. Det gick ju ganska bra, så gick han över till min högra sida. Det gjorde så ont att jag skrek till, och började direkt fundera ut om man kunde anmäla läkare för grov misshandel. Även om de var fina..
Men jo, han konstaterade det vi redan visste att det var min galla som spökade. Så fick jag komma till akutens avdelning. Där spenderade jag någon natt och dag innan det var dags för min operation. Ultraljudet hade visat att jag hade några gallstenar och att min gallvägg var väldigt inflammerad och att de skulle vara tvungna att ta bort hela gallan. Inte mig emot. Det skulle ju betyda att jag aldrig mer skulle få något anfall. Tacka gudarna för det.
Efter operationen kröp tiden fram. De besök jag fick livade verkligen upp vardagen. Så efter någon dag kom doktorn och sa att det var bara för mig att åka hem. Kanon tyckte jag och gjorde mitt bästa för att sätta mig själv upp i sängen. Klart att man har ont, tänkte jag, jag är ju faktiskt opererad. Hemma kunde jag inte göra mer än att ligga i soffan, fast jag visste att man skulle gå så mycket som möjligt. Mamma blev orolig då jag gång på gång skrek allt jag kunde då jag inte kunde röra mig en millimeter, och att jag faktiskt inte blev bättre efter några dagar. Snarare sämre. Jävla sjukvården som skickar hem patienterna så fort, muttrades det. Mamma ringde till akuten igen och de tyckte att vi skulle komma in igen. Det var den värsta väntan jag varit med om. När skulle taxin komma? Väl framme på akuten fick vi sitta och vänta i närmare en timme innan de tog in mig. Timmar passerade och olika doktorer kom och kände lite på min mage. Några var mer varsamma än andra. Men så tillslut så kom de fram till att det var till akutens avdelning jag skulle igen. Kärt återseende? Tja, sköterskorna är de bästa där. De var så snälla med mig.
Så kom nyårsafton. Många har trott att jag var bitter då jag låg där ensam i ett rum (med egen tv!!!) istället för att ha festat på i Uppsala. Men jag kände mig rätt harmonisk. Det var ju bara att ta det. Jag var i alla fall förvarnad om att jag skulle tillbringa den natten där. Annat var de för de stackarna som kom in i ambulans vid tolvslaget. De hade nog inte kunnat ana att deras nya år skulle börja så. Jag där emot satt och åt och drack av de läckerheterna som mamma hade skickat med pappa. Sedan vid tolvslaget slog jag över till ettan och lyssnade på ”ring, klocka ring!”, drack alkoholfri cider ur mitt Champagneglas och tittade ut genom fönstret dr fyrverkerierna täckte himmelen. Väldans trevligt!
Så var det nytt år. Jag fick veta att det fanns en gallsten kvar som täppte igen en gång och hindrade gall-blasket från att rinna ut den vanliga vägen. Istället hade den läckt ut i min mage och orsakade all jävla pina. De öppnade mitt drän igen som jag hade fast klistrat på min mage och jag piggnade till. Jag blev faktiskt så pigg att doktorn konstaterade efter några dagar att jag behövde faktiskt inte vara kvar där längre. Lycka! Det var bara att packa ihop allt och dra hem.

Och nu sitter jag här. Imorgon ska jag åka tillbaka till sjukhuset och ta bort den sista stenen. Ingen riktig operation, utan de ska gå in genom munnen! Gah! Lite läskigt tycker jag att det låter, men men. Om jag inte är allt för groggy och om allt funkar på tisdagen planerar jag att återvända till mitt älskade Uppsala! Uppsala! Jag kommer kanske snart. Ni förstår inte hur jag längtar tillbaka! Oooh!