Livet som en bowlingbana

Det är roligt det där med ångest. Då man tror att allt är kört och att det bara är att packa ihop sina saker, säga adjö till Uppsala-livet och åka hem till obyggden börja på ica och köpa en villa. Jag menar, det är ju sånt mina gammla klasskamrater sysslar med. På riktigt. Villor och barn. Hur som helst så kan man göra något åt de små ångestattackerna. Det sitter jag och håller på med nu. Var lika duktig igår och allt känna på en gång finfint. Igår på förmiddagen såg jag bara hur illa allt var. Lite kasst hade jag minnsan gjort för mig själv, men bara att ändra några små planer så blev allt bättre. Jag ska inte börja läsa Litteraturvetenskap A nu, istället ska jag läsa upp mina betyg på de två urtråkiga delkurser jag har kvar. Det känns bra. Jag vill inte lämna Uppsala förrän de är avklarade, och med tanke på att till hösten har jag kanske dragit iväg så känns det som ett passande tillfälle att klara upp dem nu. Puh.

Var i sthlm i helgen. Det var så jätteroligt att festa med Carro och Madde igen. De är så otroligt roliga att jag hade kramp i magen av skratt. Kul att sitta och dricka och minnas tillbaka lite och höra om de saker de är mest nöjd över just nu i livet. Jag sa aldrig vad jag var mest nöjd över, så här kommer mina fem:

* Att Uppsala aldrig kännts mer som hemma som nu
* Alla vänner och den umgängeskrets som vi har omkring oss
* Att jag nu har hittat min stil, vilket jag inte hade när jag anlände här
* Att hur det än bli nu, har jag ändå en liten plan om hur jag kan göra med mitt liv (som sträcker sig nån månad frammåt)
* Min vardag. Livet ÄR en fest!