Oh Julie. Oh hold me, hold me through the sleep we're after.

Ibland tänker man på hur mycigt det vore att få ligga och mysa i ett varmt bad. Det är i alla fall något jag ofta tänker på. Gärna som i dessa tider då man hoppar runt på gatorna och försöker att undvika alla vattenpölar och all snöslask. Här traskar man runt och är kall och blöt om fötterna förjämnan. Har man dessutom inget badkar hemma utan man delar en skabbig dusch med fyra andra i en korridor är ett varmt upphällt bad blott en dröm! Men så händer det: man befinner sig hos vänner som faktiskt har ett riktigt badkarl i sin lägenhet. Som i tisdags. Jag var ensam hemma hos (numera bara) Hannah och Fanny. Förena nytta med nöje tänkte jag då jag låg där i soffan och kände mig så där äcklig man bara kan känna sig ibland. Då man tackar för att man är ensam och ingen behöver stå ut med elendet. Vraket.
Så bestämde jag mig för att ha det så där gott man har det i mina små drömmar. Skummbad, bra musik, underbar bok och kanske levande ljus. Gärna frusen till max ska man krypa ner i det varma vattnet. Känna hur det sticker till i sin kalla kropp när man sänker sig ner och sedan känna hur ens stelfrusna kropp sakta men säkert börjar tina upp.
Så jag tog och satte igång och fylla karet och slängde i lite schampo för att få det efterlängtade skummet. Tog in en liten stereo med musik och fram kom även den helt underbara bok som jag då läste ('Hål I huvudet' av Jenny Jägerfeld). Jag skippade de levande ljusen, det kändes lite överdrivet. Alla kläder på golvet och jag i badet. Hetta! Det som jag inte riktigt hade tänkt på var att jag inte riktigt var stelfrusen. Tvärt om faktiskt. Hela förmiddagen hade jag legat och småsvettas i soffan och snyftat mig igenom hela serien om Hornblower. Eller nja, inte hela serien mer bara den delen då den unge mannen dör. Jag hade glömt att det var i just den delen han gick och dog. Han som offrade sig för sin kära vän. Ingen galje skulle göra honom någon skada. Oh! Så går han och dör. DÖR! Så jag grät. Och så jag grät. Jag har älskat den serien från första början... eller så är det Ioan Gruffudd jag älskat. Hur som helst! (Eller förresten, ni vet väl att det är Ioan som räddar Rose i kassa Titanic. Hur hade den filmen slutat om inte han vore med? Hä hä)
Nåväl, jag hade i hade legat och små svettats som sagt i soffan hela dagen. Kurat ihop min under täcket. Att ta av sig det för att slippa bli så varm fanns ju inte på kartan! Tog jag av mig det så skulle jag ju frysa. Någon måtta får det ju vara. Fryser gör jag ju så fort jag kliver utanför ytterdörren.
Att kliva ner redan varm i ett kokande bad var inte en god idé. Jag klarar inte av sån värme. Jag kan inte ens basta. Jag är den som ligger på golvet med ansiktet tryckt mot dörrspringan och kippar efter sval luft. Tydeligen förstörs hela grejen med att basta om man låter dörren stå helt öppen, vilket jag så ofta föreslår.
Att jag inte kan bada så varmt är något jag gång på gång glömmer i mina romatiserade drömmar om skummbad! Men då när jag väl låg begraven bland allt skum så tvingade jag mig att ligga kvar där ett litet tag. Jag hann väl läsa 4-6 blad ur min bok innan jag helt gav up. Hällde ur allt ångande vatten och stälde mig under duschens kalla strålar. Jag blev människa igen. Då var det vara att ta tag i projektet med att raka benen. När jag som bäst höll på upptäckte jag att jag inte hade klarat mig så bra undan den otroliga vurpa Elin och jag gjorde i lördagskväll. Röda skrapsår prydde nu mina redan ärriga knän! Oh fan. Där ser man. Det blev alltså mer än det pyttelilla skrapsåret som jag upptäckte på min hand redan dagen efter.

Detta blev ett inlägg om bara nonsens, men jag har inte skrivit om någon fylla. Ingen fest. Tänkte att jag kanske skulle skriva om något annat också. Som att bada i badkarl. Till exempel.