taxi, dörrvakt, krossat glas, bergochdalbanan och lilla jag

Nu har jag tagit min tid och vila upp mig efter skräckjobbet som jag sa upp mig ifrån. Har försökt sova igen alla vakna nätter på jobbet, och på något sätt återfå min energi. Och energi har jag fått igen. I alla fall lite. Känner mig inte längre lika trött längre, och det är rätt fantastiskt. Även om det bara är en lite förändring så känns det. Verkligen.

Det har i och för sig varit några småjobbiga dagar nu. Min vapendragare Hannah (vi är ju de två lata bohemerna, remember?) och jag har fått det senaste dagarna att bli till en känslomässig berg-och-dalbana. Visserligen hade det varit jobbigt även om vi inte var med varandra, men tillsammans just dessa dagar blir vi en riktig röra. Nu är det ju så här att både Hannah och jag är sjuka och tycker väldigt synd om varandra. Det snoras, hostas, harklas, snyts, ojas och suckas. Båda her energinivå noll. För att göra detta lite mer känsloladdat så lägger vi till att både Hannah och jag har mens samtidigt. Så nu bland snorpapper och halstabletter två tjejer som snabbt kan pendla från jätteglada till snyftande vrak.

Jag ber Hannah att sluta smaska och hon tittar på mig och är nära på att börja gråta. Just ja. Vrak var det ja. Klart att du kan smaska Hannah. Senare på kvällen är det Hannah som stampar omkring i mitt rum och svär så ofta som ett mantra. Det är bara att låta henne vara. Man kan gripa in när hon börjar slita i sitt hår. Men annars är det bäst att hålla tyst, för ofta kan vad man än säger vändas i hennes känsliga skalle till något dåligt. Jag vet! För att jag är exakt likadan. Puh.

Det är fan inte lätt. Känslor hit och dit. Ett jävla påhitt det där med mens. Jag säger som min pappa skulle säga:

"Suck. Jag blir så trött Julia!"