Det är bara minnen för livet, men Du tar allting för givet

Idag lyssnar jag på kent och sjunger med med samma innerliga djupa känslor som jag sjung med i samma texter under min mest intensiva kent-period då jag var 14-16 år. Detta är dagen då allt faller på plats och känns bra.

Vaknade klockan sju imorse av alarmet på mobilen, men förstod som vanligt inte vad det var som hände. När jag insåg att jag var tvungen att stiga upp lät jag mitt huvud dunsa tillbaka på huvudkudden. I mitt rum var det kallt och ute var det grått, regningt.. det vill säga förjävla trisst. Men upp kom jag, och iväg på min cykel trampade jag så det smuttsiga regnvattnet skvätte långt upp på mina mjukisbyxor. Det var sista gången på målarkursen som jag gått, och vi hade en trevlig modell där som vi ägnade timmar åt att avbilda. Lärarna bjöd på bullar och pepparkakor och berömde oss för vårt fina jobb. För ja, fan va vi är bra.
En tjej som gått kursen samtidigt som jag bytte nummer och planerar att åka till Wik på någon helgkurs för att måla mer. Utveckla vår sinne. Innan dess sa vi att vi skulle ta oss iväg till Slottet för att måla kroki de sista gångerna inna det slutar.

Så den riktigt stora nyheten är väl egentligen att jag ska vara modell nu! För att sattsa riktigt hårt så slår jag till på nakenmodell det första jag gör! Hur svårt kan det vara? Posera lite si och så. Ja, som ni nog förstod så är det inte till någon tidning med andra nakna små tuttfior som jag kommer att befinna mig, utan framför en grupp äldre som har intresse av att lära sig att teckna. Timmpenningen är inte dum heller: 150 kr/ timmen. Dock är det ju inte många timmar man står där och visar omvärlden vad gud(run) gav en, but hey, det är alltid något!

Så när sista lektionen var slut cyklade jag igenom regnet med ett stort leende på läpparna. Fnissande tänkte jag på om man kan skriva upp ´nakenmodell´i sitt CV mellan de två jobben jag hade innan: personligassistent och vikarie. Härliga tider!