Tack och hej!

Hur i helvete tänker de? Jag känner mig så otroligt besviken och ledsen. Mest av allt är jag nog egentligen arg och chockad! Orsaken till mitt utbrott är det mötet somjag hade med chefen nyss. Ett möte där jag verkligen berättade hur pass dåligt jag mår över att jobba där! att jag har ångest inför V A R J E arbetspass. Att vägen från bussen till min brukares lägenhet ger mig näst intill andnöd och en gigantisk knut i magen, eftersom jag vet inte hur förhållandet där är.. Hur natten kommer att utspela sig!

Jag har ringt nästintill gråtande till mamma och pappa efter att jag varit så nerbruten av jobbet, bara för att fråga om jag FÅR sluta. Men jag har inge gjort det bara av hänsyn till resterande personal som jag vet skulle ftt det otroligt mycket jobbigare då. Jag berättade allt det. Jag berättade om sommaren och hur jag och resten av personalen var i behov av en psykolog att snacka med, bara för att vi hade det så tufft. Jag bad inte ens om det, men tackade nästan gråtande ja till det när de erbjöd oss det. Men såg man skymten av någon att tala av sig med? Icke.

Det är inte bara vi i personalen som blir lidande, utan även vår omgivning. Så många har sagt åt mig att sluta och söka nytt jobb, men hur skulle jag kunna det då jag inte har den orken som behövs för det? Jag är helt slut. Jag orkar inte mer.

Tror ni att chefen sa något? Bara något litet för att underlätta vår arbetssituation? Någon som visade på att hon förstod vad jag menade? Någon som visade att hon brydde sig? Icke.

Jag skakar fortfarande i hela kroppen för att jag är så upprörd! Jag har har gett så otroligt mycket, offrat massor, mått dåligt så länge men hållt skenet uppe och gått till jobbet ändå. Men hon kunde inte bry sig mindre.

Jag blev nästan tårögd när jag satt och talade med henne om hur jag mådde, men det var som att tala till en vägg!

Jag förtjäner för fan inte att få sånna här jävla kassa jobb som bara struntar i sin personal GÅNG PÅ GÅNG! Detta är inte första gången! Varför jag inte bara slutar direkt är för att jag tror att situationer kan ändras och att det kommer att bli bättre. Att de högsta cheferna ändå menar vad de säger. Att de hör våra rop på hjälp! Men detta är fan i mej droppen. Detta blir min sista natt!

Så besviken. Att en människa kan höra på det jag säger utan att visa en min. MItt hopp på människor är nu dött! I alla fall för nu. Mina tankar om chefer och liknande är inte längre goda. Hon skiter totalt i mig. Och det känns jävligt tungt när jag verkligen gett så mycket. Till vilken nytta? Ett nerbrutet Jag? Thanks a lot!