Hard work work

De som känner mig vet att jag lätt får dåligt samvete över de mest simpla sakerna. Så nu har jag ju såklart funderat på om det var fel av mig att säga upp mig. De flesta minnen man har från allt präglas ju av något sorts ljust skimmer. Man kommer bara ihåg de bra sakerna. Så nu sitter jag och funderar på om det kanske bara var jag som överreagerade. Kanske var inte mitt jobb så farligt egentligen.

En jobbarkompis hörde av sig och underade hur det var med mig. Jag sa som jag kände och hon svarade:

"Du överreagerar absolut inte! Du gör helt rätt! Dessutom är hon värre än NÅGONSIN -om möjligt- så hon förtjänar inget hej då. Alla sjukskriver sig på löpande band nu. Ångestklumpen o tröttheten äter upp mig. (...)"

Exakt så som hon skrev det var ju så jag kände. Fruktansvärt hur man bara kände hur ångesten och tröttheten tog över mer och mer. Nu vet jag ju egentligen att jag har gjort helt rätt, men nu mår jag lite dåligt för min stackars arbetskompis som ska försöka härda ut året.. om hon orkar. Men det blir hon och jag och massa öl på vårat stammis hak Svantes den kvällen hon orkar.

Att säga upp mig var det bästa jag gjort på länge. kändes jätteskönt då en av cheferna ringde mig för att få veta hur det var med mig. Hon den enda som verkligen har gjort sitt bästa med att förstå och hjälpa oss i vår skitsits. Hon tyckte att jag skulle ta ett tag nu och vila upp mig. Jag blev så otroligt glad över att hon förstod så att jag var påväg att börja gråta. För nu ska jag vila upp mig lite. Jag är fortfarande sjukttrött. Skulle kunna sova dag ut och dag in. Har inte riktigt någon energi. Men det kommer väl. Ångestklumpen i min mage är i alla fall borta. Och det är en lättnad som är svår att beskriva!