Julia den orkelösa högen.

Satt och tittade på House nu ikväll då själva barnpassandet var över. Den lilla flickan sov liksom moster som också spenderat kvällen som barnvakt. Kom så klart att tänka på min vistelse på sjukhuset. Tänkte i några sekunder att det värsta med allt var lukten. Lukten av sjukhus. Att oavsett om man tvättade sig själv och titt som tätt orkade sig in i duschen så man kunde tvätta håret, så tog det inte lång tid innan ens egen doft hade ersatts med den taskiga sjukhusodören. "Doften" som så väl förknippas med det slappa utseendet man hade då. Håret som stod åt alla håll, orakade ben, blek, taskig hållning och den mindre fina outfiten! Som sagt höll jag bara tanken att lukten skulle ha varit det värsta i några sekunder bara. Vem försöker jag lura?! Jag skulle kunna leva med den sjukhuslukten, men aldrig med den smärtan. Som när jag bad en sköterska att hjälpa mig upp i sittande ställning en dag efter operationen, och hon svarade med att nu var det dags att jag börja klara av sånt själv. Jag fick ursäkta om hon var hård, men det var för mitt eget bästa. Hon gick och jag låg kvar. Tänkte att jag skulle vila en stund innan jag satte mig upp, och förhoppningsvis kom upp på benen så att jag kunde gå runt en sväng. Låg nog närmare en timme innan jag gjorde ett nytt försök. Smärta. Jag försökte på alla sätt att ta mig upp i sittande ställning, men det var stört omöjligt. Jag hatade mig själv just då för att jag inte hade bett någon sköterska att dra för draperiet runt min säng helt, för nu kunde en tant i sängen mitt emot se mina försök att ta mig upp. Jag vet inte om det var hon som nickade åt en sköterska att gå till mig, för samma sköterska kom till mig igen. Hon fann mig halvliggande -halvsittandes och skakandes av tyst gråt. Hon tog några snabba steg och var fort vid min sida och hjälpte mig ner så att jag blev liggande. Hon sa att "Julia, om du har så här ont så måste du ju säga till!"- NÄHÄ!? Jag grät för det första just för att jag var en sån krympling och inte kunde sätta mig upp själv. För det andra för smärtan. Men för det tredje för att hon inte hade tagit mig på allvar då jag tidigare bett om hjälp. Jag hatade henne! Jävla fitt kärring! Ta mig inte för någon mesig liten brud!
Nu när jag låg där gråtandes och kämpade för att lugna mig (en snorig näsa pga gråt hjälper inte direkt till om man försöker andas) så var hon mer än villig att hämta något smärtstillande åt mig. Så alltså, en viss lukt kan jag leva med. Men att vara så beroende av andra vill jag inte uppleva igen!

Sedan vet jag inte om jag nämnt att jag inte riktigt mår bra. Jag är sjuk och konstant trött och har humörsvängningar som skiftar något för ofta. Så idag när vi gick in till föreläsningen var jag på väg att börja gråta. Kändes som hela mitt ärr (som nu pryder min mage efter operationen) hade gått upp. Jag hade suttit på bussen på väg till Universitetet. Kläckt ur mig en litet oskyldig hostning. Som dessvärre ledde till ännu en hostning. Och ännu en. Och så var jag mitt i en hostattack. Ni vet den sorts hostattack som hela tiden tränger på och totalt hindrar luftflödet. Där satt jag och gjorde mitt bästa för att hosta så diskret som möjligt. Man kan inte hosta diskret när man är i en attack där man får kämpa om att få i sig tillräckligt med luft! Alla på bussen hatade mig. Jag kunde känna att de hatade mig. Jag skulle hatat mig! "Kom inte här och sprid dina baciller din äckliga typ! Stanna hemma om du är sjuk!".
Hur som helt, småont har jag ju fått i mitt ärr tidigare av mitt hostande, men nu brast något. Förväntade mig att ärret skulle ha slitits upp och min tröja snart skulle vara täckt av blod. Så var dock inte fallet, men ont som fan gjorde det! Små halkade mig fram till Universitet och fann Hannah. På väg in i salen berättade jag vad som hänt och var då på väg att börja gråta. GRÅTA! Det känns som att det ända jag gör är att plugga, äta, gråta och sova. Bara det gör mig ledsen. Känner mig inte som vanligt. Sitter hellre och lyssnar än att delta i konversationer. Jag orkar bara inte. Jag hoppas att jag inte är lika orkeslös efter tentan. Att jag kommer tillbaka då! Men just nu känns det så långt bort. Så länge denna dimma i mitt huvud finns kvar, kan ni räkna med en Julia som icke är 100 % i form!