Snart 21 år.

Den 26 september fyller jag år. Min första födelsedag på 21 år som varken mamma, pappa eller mina syskon finns där för att väcka mig med skönsång och kladdkaka. Första gången. Jag undrar om det här är ett steg i riktningen mot vuxenvärlden? Det är ungefär lika skrämmande som när jag insåg att jag inte längre kunde receptet på chokladbollar i huvudet längre. Är det också ett steg mot den främmande världen? Fast samtidigt är ju detta inget som man plötsligt blir. Alltså.. vuxen. Det blir man ju knappast över en natt. Man väljer det väl mer själv? Jag är så fruktansvärt långt i från vuxenvärlden man kan komma.. egentligen. Trots det, är det ju inte mindre skrämmande när saker som detta händer.

Ska jag vakna upp ensam? Ensam på min födelsedag? Jag blir ju nästan gråtfärdig bara av tanken!