Midsommar:

En kväll i goda vänners sällskap. Började med sill och snaps hos Naima. Fyllan tilltog i sammanband med hur tiden rann iväg. Vattenpipa med mintsmak gav en fräsch smak i munnen, och alla gick och trodde att de var fräschheten själva. Ciggen bolmades upp och jordgubbstårtan smakade bra. Folk gjorde sitt bästa för att få just sina favoritlåtar spelade, själv bad jag om Hoffmaestro.

Så klockan två ringer Anja och strax efter att jag har svarat hör jag nyss hemkomna Linneas röst i telefonen. Vi stämmer träff i Ekonomikum, så jag grabbar tag i påsen med de kvarvarande ölen och kastar mig på cykeln och trampar mot min nya destination.

Det blir ett kärt återseende och kort efter dyker Fanny också upp. Kort knäpps, historier utbytes och ciggen fortsätts att bolmas upp och ölen klunkas det glatt av. Även av den sprit som Linnea hade med sig.

Det kommer fram en kille och bjuder med oss på efterfest, men vi är inte ett dugg sugna då vi mest bara vill vara med varandra nu. Fanny tackar kort och bestämt nej tack!

Sedan roar vi oss med att spana på den hemragglande små liven. Extra roligt blir det då vi får syn på ett riktigt Brat och tjuter av lycka. De är så roliga. Frisyrerna, kläderna, talet, språket, deras ideér och åsikter.

Så kommer en annan kille framragglande. Gustav. Vi bjuder honom på sprit, men har är så pass tankad att det skulle nog vara stört omöjligt att ens försöka pressa ner några droppar alkohol. Trots att vi också är fulla och fnittriga så förstår vi inte så mycket av vad han säger. Han snackar väldigt osammanhängande och hänger inte alls med i våra skämt. Till slut går han. Det gör inte så mycket.

Fannys Simon och hans gäng anländer istället och de kunde tala otroligt mycket mer sammanhängande. Men så småningom sinar det gänget och Fanny och Simon bestämmer sig för att gå hem. Linnea, Anja och jag har då inga planer alls på att gå hem. Nej, vi ska jaga efterfest.

Att försöka finna en efterfest vid femtiden på midsommaren visade sig vara mycket svårare än vad vi trott. På Rackarberget finns det för det första inte så många studenter kvar på sommaren, och de få som var kvar nog de flesta på landet och hade sin midsommarfest. Vi tog en paus i vårt letande och kom på den geniala iden att äntligen ta och bestiga den otroligt fula statyn som står i Triangeln.

Självklart lyckades vi med det, och det var lycka. Lyckan bestod trotts att Linnea och Anja påpekade att mina innan så hels strumpbyxor nu mer var totalt förstörda i baken. Men vad är då ett par strumpbyxor då man just besegrat en staty?!

Vi började nästan ge upp hoppet om att finna en efterfest då en kille kommer gående. Linnea hejdar honom och tre sekunder senare är vi på väg till efterfest hos hans kompis. Jag tyckte att de var lite fåniga och roade mig istället för att vara social med dem, med att äta upp deras (?) chips och ringa fyllesamtal. Sedan var det dags att gå hem. Även för oss tre. Korsade vägen gick förbi ett hus så var vi hemma. Duns i säng och sov som en stock endast någon sekund senare.

Det var Midsommar- 07.