Julies tankar:

Här sitter jag med svidande ögon. Varit i Stockholm i några dagar och hälsat på min vän Carro. Sov gjorde jag inge vidare där, eftersom jag alltid hade några oroliga drömmar om något ensamt lämnat litet spädbarn som ingen tog hand om. Sedan var det massa mer som återkom som jag drömde varje natt. Jättejobbigt!

Har färgat håret svart igen och vaxat benen och känner mig som en ny människa. Försöker finna varje tillfälle att visa upp mina släta ben (dvs gå i kjol utan täckande strumpbyxor inget annat!) men självklart blev det lite svårare än jag trott.
Innan Fanny hade, så brutalt men framförallt skickligt, rivit av så gott som vartenda hårstrå på mina ben så var det varm brännande sol ute. Fantastiskt tyckte jag. Nu skulle även solljuset nå mina bleka ben, nu när allt hår var borta. Trodde jag ja! Som så direkt så gick solen i moln. Det satte igång att blåsa och fick varenda sommarflicka med släta bena att huttra. Tack för den!

Men skam den som ger sig! Mina strumpbyxor är nerpackade längst in i strumplådan, och fram ska de inte få komma förrän hösten igen! Man går ju inte igenom all den smärta om det inte skulle vara mödan värd!

Midsommar närmar sig och festplanerna håller på att ta form. Tanken är att de vänner som är kvar i Uppsala ska komma på en härlig fest! Jag har hämtat mig från lillebrors studentfest som jag fixade och är nu helt exalterad igen för att planera nästa. Meddelande skickas runt, listor görs, olika maträtter framtas och en stilla bön till vädergudarna kommer titt som tätt. Felet med mig är att om jag börjar att planera något händer det ofta att mina visioner blir lite högre än vad som går att uträtta och jag blir lite missnöjd till en början. Även om ingen annan ser något fel med det hela kan jag haka upp mig på små små detaljer.. men de glömmer man då , som nu, snapsarna tilltar. Midsommar blir nog kanon, fröken Linnea kommer ju även hem! Kläm på den ni!