I'm all alone all by myself there is no one here beside

Mamma är orolig för mig. Orolig för att jag inte klarar av att vara ensam, men vem vill egentligen vara själv? Hon menade att jag inte trivs med att vara själv eftersom jag då endast har mig själv och att jag inte ska vara nöjd med det. Att jag inte trivs med mig. Jag sa att jag inte vill vara själv för det första: för att jag är väldigt social av mig. Jag gillar att ha folk omkring mig. Sedan finns ju också den andra anledningen: är man själv tänker man lätt på framtiden. Nutiden. Och ja, det är ju inte alltid som det är så roligt. Mamma sa att det var ungefär det hon menade. Men jag vet inte. Hon föreslog att jag skulle gå och snacka med någon igen. Jag tyckte verkligen inte det var en bra idé. Jag orkar inte tänka på jobbiga saker. Jag viftar bort det och försöker kläcka ur mig ett skämt istället. Kasst. Egentligen. Jag kan knappt prata om allvarliga saker. När en kompis grät för att det var jobbigt med ett ex drog jag till med ett skämt. Jag fick henne att skratta och hon sa: "Det är bra Julia. Lite humor på det här." Hon menade väl, men jag insåg hur feg jag är. Allt går att skämta bort.
För ett år sedan fick jag rådet att tala med mina vänner om mina problem. Mina små problem. Jag lovade att jag skulle göra det. Ibland sviker jag så hårt. Som då. Jag vet att allt samlas på hög, men varför kippa efter andan när man pratar om något litet då man kan skämta bort det?

Nej, det är inget farligt. Det är bara jag som måste skärpa mig!