I could get a straight job, I've done it before. I never minded working hard, it is who I'm working for.

"Vad har det för mönster?" frågade Hannah skeptiskt när jag stolt visade upp halsbandet som jag gjorde på den internationella kvinnodagen i Göteborg.

"Vadå mönster? Jag är ingen mönstermänniska! Jag lever inte med eller efter mönster. Jag tar allt huller som nuller som det kommer jag. Det blir bäst då. Precis som det här halsbandet." svarade jag.

Jag ät åter tillbaka i Uppsala och håller på att visa Hannah de nya sakerna som från och med nu hör hemma i vårt rum. Det är halsbandet, en liten skinnväska och en otroligt vacker gammal tröja som jag lånade med mig av mamma utan att be om tillåtelse.
Mitt liv består av ett ordnat kaos. Se bara på min säng just nu: den är full av min packning. Smutsiga kläder blandas med rena och saker är överallt. Men jag har full koll på allt, och jag tänker sakta men säkert sortera och lägga det på sina "riktiga" platser inom sin tid. Jag har inget emot att det är som det är just för nu.
Jag har märkt att folk kan ha det lite svårt med att jag lever mitt liv som det kommer. Särskilt äldre. Farmor hade tydligen ringt gråtande till mamma efter mitt besök hon henne.

"Hur ska det gå nu för Julia?" hade hon undrat bland annat.

Mamma försökte lugna henne med att säga att jag har ju jobb och allt nu. Jag kan inte förstå vad det finns att oroa sig för! Men farmor var inte ensam om de känslorna. En äldre kvinna på den andra krokin idag undrade ungefär samma sak. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, eftersom jag inte ser några som helst problem med det hela. Allt löser sig ju. Det gör det jämt. Det är nästan så att jag blir lite rädd när man tänker på hur allt alltid löser sig, och hur man får hur allt det man vill ha.

Jag kom just hem ifrån den andra omgången av kroki idag. Jag stod för min vanliga trygga grupp. Tidigare idag stod jag på Wik och för första gången som dubbelmodell. Det vill säga att det stod en annan modell med mig uppe på podiet och trängdes. Jag var väldigt nervös först måste jag säga. Inte bara att stå med någon annan, utan att det också var en man. Men självklart släppte all nervositet direkt när vi väl satte igång. Jag har tidigare målat av honom, så jag var ju bekant med honom och han är otroligt proffsig och påhittig när det gäller att komma på olika ställningar. Det var väldigt roligt, men samtidigt så otroligt tröttsamt. Med lite sömn och timmars poserande med varma fläktar gjorde tillslut att jag hade väldigt svårt att hålla mina ögon öppna. Så jag kan ju garantera att det blir en tidig kväll för mig.
Jag blir alltid så full i skratt då man blickar ut över salen och ser alla koncentrerade ansikten som liknar mer ett guppande hav då de tittar ner på sitt papper, sedan på mig. På pappret. på Mig. På pappret. På mig. Ja, ni förstår.

Ibland funderar jag om folk som står modell för kroki tror att de kommer att gilla att själv rita kroki, som ni vet folk som tror att de vill bli massörer bara för att de älskar att få massage. Det är bara en tanke.

Tillsist ska jag bara påminna om det är någon om sitter där och är orolig för min livssituation: Var inte det. Jag älskar hur jag har det. Det är bara bra. Blir det på något sätt fel eller helt annorlunda än vad jag tänkt.. så kan jag ju alltid skriva om det här. Eller hur?! Jag är ute efter upplevelser. Helst såklart bra, men händer det något jävligt så är det ju bara att acceptera. Då kan det ju bara bli bättre. Okej?