Sjuka sjuka jag.

"Han låg på soffan och var bakis och klagade jättemycket. Han var precis som du är när du är sjuk!"

Jag nickade. Jag förstod precis i vilket tillstånd han måste vara som Hannah hade beskrivit. Det är nämligen så att jag har fått höra att jag blir som en kille när jag blir sjuk. Klagar väldigt mycket och tror att jag är dödssjuk. Nu är jag så där sjuk igen. Trodde bara att jag hade rökt lite för mycket (eftersom en sa att "Julia, du röker ju mycket!" - och fastän jag inte gjort det på länge satte jag igång och bolma i massor. Ni vet när det är någon som säger att man är jätterolig, då får man världens press på sig och kämpar frenetiskt för att vara hur rolig som helst..) men nu har jag förstått att jag är sjuk. Kunde först inte förstå alls hur det kom sig.. Jag har inte gått med för tunna kläder, och ingen har fler sjalar och halsdukar på sig mer än mig. Inte har jag varit ute och festat speciellt mycket heller.. men så kom jag ju på det.
Jag har ju faktiskt omgivit mig av febriga, hostande, nysande barn i över två veckor. Kan väl lugnt säga att alla bitar föll på plats där.
Mamma ringde igår och sa att jag måste sova. Som att hon hade behövt att försöka övertala mig! Redan innan nio låg jag däckad på min soffa. Vaknade upp just då Grabben i graven bredvid höll på att ta slut, och jag blev sur över att jag missat Michael Nyqvist. Typiskt. Men då var det ju bara att kravla sig över soffan och ner i sängen.

Åh, du ljuva sömn!