That's life, that's what all the people say.

"Men snälla Julia" sa min kompis ragg med en riktig hopplös stämma när jag spelade Vive La Fetes "Noir Desir" på förfesten i onsdags då låten hade spelats över fyra minuter. Då jag tycker att den blir några steg extra cool men det fantastiska skriket. Han tyckte att det var det värsta han hade hört. Jag struntade i det. Daniela och jag älskade den låten.

Daniela fortsatte spela Vive La Fete- En härligt småsnuskig låt fylld med stönande. Då spelade jag The Tough Alliances "Now That's What I Call Indulgence" som jag finner otroligt mycket bättre än The Embassys "Some Indulgence". Föredrar en låt men "manligt" stönande än att höra någon tjej.

Sedan var det ju igång. Från stön på låtar till snusk i "Jag har aldrig". Jag anser att Daniela och jag vann eftersom vi blev fullast (vi har aldrig aldrig). Vissa fick en drama-fylla med mycket gråt, andra som jag blev bäst i världen. Jag stutsade omkring på dansgolvet och dansade mig svettig och sprang och tröstade en vän om vart annat. Slutade återigen med att det blev bugg på dansgolvet. Jag kan inte uttrycka hur mycket jag egentligen hatar den dansen, men på fyllan tycks jag älska den och känner mig grym. Fånigt värre!

Annars älskar jag ju efterfester men dissade i onsdagsnatt en men tankarna på dagen efter då det var jobb igen. Är ju inte längre 21 år och åker direkt från efterfester till jobb. Det var tider det.
Beslöt mig istället för att ta sällskap på vägen med min nya vän lära känna honom lite mer. Dock slutade det med att jag sov över hos honom istället för hos Cricke. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det när jag tyckte att vi skulle knyta vårt kontaktband. But that's life...