Bär ner mig till sjön...

Eftersom Linnea så kort och fint sammanfattade vad min blogg handlar om: mina vänner (alias Familjen) så tänkte jag att det var väl kanske dags att skriva vad vi har haft för oss.

Det första vi gjorde när jag hade återvänt till Uppsala var att vid halv tolv tiden på kvällen åka och naken-nattbada. Man kan ju tro att det skulle vara en lätt skött sak då ingen vettig människa ger sig ut och badar vid den tiden. Allra helst inte i Uppsala där badplatserna verkligen är begränsade! Men så var alltså inte fallet.

Det börjar bra med att Hannah och Linnea som båda två är uppvuxna (med några sidospå på andra orter) i Uppsala, inte riktigt kunde dra sig till minnes EXAKT var badplatserna låg. Efter att ha förbrukat lite extra bensin genom att åka fram och tillbaka så hittade vi tillslut den första badplatsen. Smått överexalterade tog vi med oss våra handdukar och gick mot vattnet. Vi stannade efter några meter och såg förskräckta på varandra. Badplatsen var belägrad av ett stort ungdomsgäng. Att då hoppa ur kläderna och kasta sig i vattnet var då inte att tänka på.
Smått besviken återvände vi till bilen för att leta reda på nästa badplats som skulle ligga i närheten.

När vi närmade oss badplatsens parkering kunde vi glädjande konstatera att det inte fanns en enda bil på parkeringen. Några meter längre fram insåg vi varför. Det var en lång bom som stängde av hela infarten. Det visade sig att parkeringen OCH badplatsen bara var öppen mellan åtta och tio. Det är kul det där med privatisering. En kort stund funderade vi på att planka oss in på området, men då det fanns hus alldeles intill (där vi förmodade att beslutstagarna bakom privatiseringen bodde) så avstod vi.

Stämningen hade sjunkit avsevärt då vi åter gick tillbaka till bilen. Det blev Linneas förslag om en tredje badplats som fick oss att åka ytligare närmare en mil. Vi parkerade bilen och först då berättade Linnea att för att faktiskt komma till vattnet skulle vi behöva gå en kilometer i en kohage. Hannah och jag muttrade lite, medan Linnea påpekade att lite motion faktiskt aldrig var fel.
Stigen genom hagen gick till mestadels smärtfritt förutom att vi alla tre var nära att kliva i en hög med kobajs och att Linnea råkade kliva i kiss.

Men så kom vi fram i alla fall. Bara för att konstatera att runt tjugo meter från stranden låg en båt och guppade. Stackarna som säkert hade planerat en romantiskafton med levande ljus och allt fick nog sig allt en upplevelse då det kom tre tjejer till samma avskillda strand som de, och som dessutom klädde av sig spritt språngande nakna och började att vada ut i vattnet. Tysta var de inte heller. Flickorna alltså. Det vill säga oss!

Badplatser där det är långgrunt är perfekt i vissa lägen: då det är en barnfamilj som besöker den, eller för badkrukor som får det lite varmare om sina fötter om de beslutar sig för att faktiskt doppa tårna.
För oss var det inte så lyckat. Vi gick och gick och gick längre ut i vattnet utan att det tycktes som att det kändes som att det blev djupare. Vattnet gick oss inte högre än till vaderna. Om det skulle fortsätta i samma takt skulle vi kunna gå förbi båten utan att vattnet kommit högra än till början av rumpan. Men vi kämpade på!
Så.. hör vi röster och ser hur ett par med en hund närmar sig stranden. Vi alla tre känner den fåniga panikkänslan sprida sig i våra kroppar. Vi hade inte tänkt att visa någon våra (läs min) blekfeta kropp. Så vi gör några tappra försök att springa längre ut i vattnet. Självklart stiger inte vattnet speciellt mycket, och vi får helt enkelt ge upp. De kommer att se oss oavsett hur mycket vi kämpar eller inte. Det spelar förresten ingen roll. Paret i båten har sett oss hela tiden, och det är människor som vi förmodligen aldrig kommer att träffa igen. Det är ju faktiskt så att jag klär av mig framför folk som jag vanligtvis träffar flera gånger. Som krokimodell då alltså.

Men till slut har vi vatten som täcker våra små rumpor och vi kan slänga oss i vattnet och ta några stelfrusna simmtag. Sedan är vi klara. Vi är resan kalla och börjar bli trötta och få vända om och börja om igen på den långa vattenvandringen.
När vi sätter oss i bilen är humöret på topp. Linnea är lite bitter över att just hos skulle behöva kliva i kiss, medan Hannah och jag bara skrattar gott. Vi åker hem och lägger oss för att sedan vakna upp nästa dag för att sjunga och fira Hannah som fyller 22 år. Grattis!