OH JULIE.

Det känns dags att ge en mer rättvis uppdatering om de sista dagarna ombord på båten. Visst gick jag och var nära gråten några tillfällen igen, men de sista passen var väldigt roliga. Fick beröm. Inte bara en gång utan ett otal många gånger. Till och med av den sura kukhuvudet till chef. Varje gång någon sa något bra till mig log jag världens största leende och tackade så mycket. Så idag när jag gick av kändes inte alls livet så hemskt längre. Tackade till och med ja till att jobba hela nästa resa, vilket innebär tyvärr att jag inte kan närvara på Martins student. Något jag har sett fram emot (tillsammans med Kattis och Moa) sedan min egen brors student. Det har liksom blivit en tradition för oss tre att gå på studenter och dricka upp de vin som bjuds och sedan vingla oss iväg bort från andras (eller egen) släkt.

Hur som helst. Går ombord på tisdag igen. Men då är det bara sex dagar jag ska vara ute och inte nio som denna gång.

Mer? Jag har gått ner över 10 kilo. Sweet.

Mer? Det blir lounge på fredag eftermiddag. Kom om du vill. En tillställning för.. eh.. mig. Eller för mina vänner. Beror på hur man ser det. Fast vem vet hur många som behagar att komma när jag bett på mina bara knän. Kanske blir det bara Petter och jag. Eller bara jag med tanke på hur länge Fanny trodde att Petter var en fantasifigur eftersom varje gång jag sa att han skulle komma, dök han inte upp.

Men den som lever få si,
sa anne-Mari.