Over and over and over and over and over like a monkey with a miniature cymbal

Han hörde av sig på julafton. Eller egentligen på juldagen. Hans mess kom 00.21. Juldagen.
Jag hade gått och laggt mig och hade hunnit tänka att han egentligen var en sån som skulle höra av sig på sånna pass stora högtider. Jag kunde inte höra av mig, Jag har raderat allt av honom. Allt för utom vykortet han skickade i sommras. Vykortet jag höll i min hand under en förfest och ett glas rödvin i den andra handen och frågade ut i luften "varför?!" Haha. La på lite extra drama just för den stunden för skojs skull.

Jag svarade hur som helst på hans mess.

Nu har jag tagit bort det och det jag skickade. Numret ska inte sparas igen. Upp till honom att höra av sig, upp till mig om jag vill svara eller inte.

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte hoppas på att det ska vara ett meddelande från honom nu varje gång min telefon piper nu. Jag hatar att jag är sån.

Varför envisas killar med att föra av sig så fort man glömt dem eller gått vidare?

Hur bara orkar vi!?