I'm on a train it's insane

Jag har aldrig riktigt varit i Göteborg. Inte så där på riktigt. För att springa mellan tåg med en gigantisk packning räknas inte riktigt. Så jag har egentligen bara ett minne av Göteborg.

Det var för några år sedan som jag, som vanligt, hade tillbringat en vecka på 4H's rixläger. Jag var lika pank som vanligt så jag hade inte bokat biljetter med vännerna som jag åkte med, utan väntat in mig på en Just Nu biljett. Detta gjorde såklart att jag skulle få åka runt land och rike med intercitytåg i timmar medan mina vänner hade det bekvämt med x2000. Men är man fattig så får man finna sig med gamla tåg som envisas med att stanna på varenda obetydlig ort. Men fram kom jag i alla fall.

Så kom morgonen då vi skulle resa hem. Den sista natten är det aldrig någon som sover, så jag var ett vandrande vrak när jag fick ta mitt pick och pack och bege mig mot "tågstationen". Var väl mer ett tågstopp mitt ute i ingenstans. Eftersom jag hade mina billiga biljetter så var jag tvungen att åka några timmar före mina vänner.
Jag vacklade mig upp till "perrongen" och klev på tåget när det kom. Kånkade mig fram med min packning. Det ska väl tilläggas att jag såg förjävlig ut och nog inte luktade gott efter att ha suttit runt lägereldar i en hel vecka.
Jag satte mig hur som helst på min plats och kämpade med att inte somna innan konduktören kommit. Hon kom och jag räckte fram min biljett. Hon såg på den. Hon såg på mig. På biljetten, sedan slutligen på mig igen och så sa hon.

"Du, du ska till Stockholm va? För då är det här fel tåg!"

"Huh?!"

"Det tåg som du skulle ha tagit anländer till perrongen tre minuter senare än vad detta gjorde."

"Va? Var går det här då?"

"Det här går åt helt fel håll! Det här går till Göteborg. Och jag tror inte att det är någon idé att du hoppar av på nästa station, för här går inte tågen igen förrän om flera timmer. Det är nog bäst att du åker med till Göteborg och så får du försöka dig att ta dig till Stockholm därifrån. Jag skriver här på din biljett att du råkade kliva på fel tåg."

Jag såg olyckligt på henne. Hon märkte det och tillade:

"Det här kommer gå bra!"

Jag trodde på henne. Hon såg så snäll ut, och jag tänkte att världen är ju faktiskt full av vänliga människor, och alla vill mig nog inte illa. Och hur svårt kan det vara att lyckas komma på något tåg till Stockholm utan att betala?

Jag hann inte vara vaken många sekunder innan jag sjunk in i dvala som höll sig hela vägen till Göteborg. Väl framme stapplade jag nyvaket fram till informationen för att fråga hur jag skulle lösa detta. Jag berättade min lilla historia, och poängterade att det var inte mitt val att åka hela vägen hit. Kvinnan bakom disken tittade på mig med avsky i blicken (jag lovar!).

"Jaha. och vad ska jag göra åt det?" Fnös hon.

Ett vrak som jag var så var jag ju inte nära till tårarna då jag frågade:

"Men vad ska jag göra nu då? Hur ska jag komma hem?"

"Du, det är inte mitt problem. Du får väl gå och fråga konduktören på tåget. Det går ett tåg till Stockholm nu om tio minuter. Hej då!"

Jag tog min gamla tågbiljett och sprang ut till perrongen. Där bland allt folk fann jag mina vänner som nyss anlänt till Göteborg efter en behaglig tur på ett x2000. De var mäkta förvånade över att finna mig där. Jag förklarade fort vad som hänt för att sedan lyckas hinna finna någon som jobbade på tåget. Haffade en kvinnligkonduktör och berättade återigen allt som hänt. Hon sa att hon inte kunde göra något, men att jag skulle höra med en man som stod lite längre bort.
Jag slängde en blick på klockan och såg att tåget snart skulle gå, och om den där mannen inte kunde hjälpa mig skulle jag få stanna kvar.
Jag ursäktade mig och berättade allt igen, och la till att mina vänner nu också fanns på detta tåg.

"Det här tåget är faktiskt fullt" sa han, och jag kände allt hopp tyna bort och försvinna.

Jag började vifta med den gamla biljetten som konduktören hade skrivit en förklaring på, och försäkrade honom igen att det inte var min idé att jag skulle åka hela vägen till Göteborg. Han tittade på mig och tog fram papper och penna. Han skrev ner några nummer och gav lappen till mig. Så log han och sa:

"Mellan dessa sittplatser så finns det lediga stolar."

Jag tackade honom, och lyckades lugna mig så pass att jag inte kastade mig runt hans hals. Men nu var det bråttom. Det var knappt någon passagerare kvar på perrongen och tåget skulle alldeles strax slå igen sina dörrar och åka iväg till min dåvarande hemstad Stockholm.
Jag sprang förbi vagn på vagn och letade förbrilt den som han hade skrivit att det fanns plats i. Så fann jag den tillslut. Men det kunde väl ändå inte vara rätt? Jag tittade på papperslappen, och på tågvagnen igen. Jo det stämde faktiskt! så klev jag upp för trappan och in i vagnen. Det var första gången jag äntrade en Första Klass-vagn. Det var inte många som satt i den vagnen. Jag valde en stol (extra breda i 1:a klass!) så långt bort från alla andra. Jag ville inte förpesta deras lyxiga tillvaro med min unkna lukt och mitt slitna utseende.
Den kvinnliga konduktören kom och kollade på biljetten, men bara log när hon kom till mig. Sa att om jag ville sova så kunde hon väcka mig när vi närmade oss Stockholm. Så vände hon sig om för att gå vidare, men stannade till och såg på mig.

"Bara så att du vet så har du kaffe, te, juice, frukt och godis därborta som det bara är att ta av. Bara så att du vet!" Hon log och så gick hon iväg.

Den manlige konduktören kom och tittade till mig sedan också då jag satt där och glatt mumsade i mig ett gratispäron. Jag kunde inte tacka honom nog.
Senare gick jag för att kolla var mina vänner befann sig i tåget. Jag hittade dem i en proppfull vagn där det både fanns stora hundar och skrikande barn. Så mycket för bekväma x2000 för deras skull. Jag återvände sedan tillbaka till min lugna sköna vagn och njöt av resan hem.

När jag sedan kom hem kollade jag upp vad min 1:a klass resa skulle ha gått på. Den gick på tredubbelt så mycket som mina tur och retur biljetter hade gått på.

Detta var även samma sommar som jag åkte fast då jag försökte fuska med en biljett som inte tillhörde mig.. men det är som man brukar säga.. en annan historia!