Herr Lekman och jag.

Allt började för ett år sedan på popaganda. Eller började det kanske den där sommaren då jag inte gjorde annat än att lyssna på P3 och höll ordning i pappas hus. Då jag för första gången jag hörde herr Lekman. Jag stod och diskade till Pop non stop, så kom "You are the light". Kom ihåg hur jag gillat en viss Rocky Dennis och hur oförskämt lika de lät. Efter låten förklarade hon att herr Lekman begravt Rocky Dennis, för att nu spela under sitt eget namn. Hur som helst så var jag fast.

Sedan var det popaganda förra året. Herr Lekman spelade. Julie blev kär. Var nog inte bara jag som blev kär. Hela publiken blev nog det. Den lille mannen på scen är något extra. Så.. fin.
Hur som helst så sa han att man gärna fick ringa honom och berätta vad de tyckte om konserten. Jag gjorde aldrig det men kladdade ner hans nummer och adress ändå. Efter det har Julie ringt honom på fyllan två gånger. Men det var aldrig min ide. Efter andra gången tyckte vi lite synd om honom för att vi väckte honom vid tre tiden. Då bestämde vi oss för att skicka ett vykort till honom och be om ursäkt. Vykortet skickades från Kina. Efter det kortet har ännu ett kort skickats.

Jens, skulle du läsa detta. Polisanmäl oss inte. Vi vill dig bara gott!