Det där med minnesluckor..

...är ju aldrig något vidare när man själv drabbas av det. Den ångesten som sakta kommer krypande ju klarare man blir i knoppen när man vaknat upp dagen efter. Man känner sig kass. Däremot andras minnesluckor kan vara mer.. roande. Söta F är helgens drabbade. Hon har inte riktig koll idag.

När man får höra om andras minnesluckor blir jag så intresserad, riktigt uppslukad. Det blir som ett äventyr: samla så många ledtrådar att du kanske kan komma fram till vad som hände under kvällen och hur personen i fråga lyckades komma hem. "Vem var den sista du pratade med?" "Kolla uppringda och mottagna samtal!" "Några nya sms?" "Vad är det sista du kommer ihåg?" Det blir nästan som Cluedo. Men istället för att bara komma fram till vem som är mördaren, i vilket rum mordet skedde och med vad, så får man nu försöka luska fram många fler detaljer beroende på hur långt luckan sträcker sig.

Nu var det ju så att Söta F sov hos mig, hon har ju egen nyckel. Vi har talat igenom lite vad hon kan ha gjort i närmare två timmar. Blodet i min soffa, täcket och badrumsmattan gör oss lite förbryllade. När slog hon sig? Eller.. är det ens hennes blod?! *Dramatisk musik* Eh.. Jo, det är hennes blod. Tydligen från hennes knä där hon har ett sår nu. Sedan upptäckte hon lite fler något mystiska saker som kan förklara vad hon hållit på med, men det ska jag nog inte nämna. Hur som helst: Söta F tycker att detta är otroligt jobbigt, medan jag tycker att det här är det roligaste på länge. För detta är inget spel, så inte ens jag kan fuska!