Prutt-känslor

Först ska jag bara berätta att Emmaboda var grymt! Jag hade jätteroligt, träffade jättehärliga personer och är evigt tacksam över att Kristoffer (som förövrigt fick höra: "Åh, är det "Abraham & Kristoffer"-Kristoffer!?") och Emilie bjöd med mig!

Nu är jag återigen till sjöss där livet har sin stilla gång, bara att jag är sjuk och väldigt lättrörd beroende på att jag har en hel del att ta i tu med. Jobbiga saker som jag väljer att ignorera tills att jag får svårt att andas. Som vanligt alltså.
Jag är tjejen som är härskaren över att hålla sig sysselsatt bara för att inte hinna stanna upp och börja ta i tu med alla saker som samlas på hög för mig. Hög eller ett berg, same same.

Igår brast min lilla känslovägg två gånger. Den första gången var efter bara några få vakna timmar. Satt på min rast och läste ett mail från Cricke, och då började tåratrna att strömma ner för mina kinder. Så när det blev dags att svara på mailet satt jag och snörvlade, torkade tårar och skrattade hopplöst för mig själv. Sedan var det bara in på toaletten och försöka göra det bästa av situationen och bara sedan hoppas på att inte hela mitt ansikte skulle svälla upp!

Andra gången var på min långa rast vid ett tiden då jag själv begav mig ut i regnet i Kiel för att köpa medicin. Jag slog av och på min mobil som jag har haft en vana att göra nu denna månad, då jag levt i exil då min mobil inte ha fungerat. Det är ju alltid värt att testa. Någon gång kanske mobilen faktiskt funkar efter att jag pånytt satt på den. Men sådan tur har jag inte haft.
Den här gången slogs faktiskt mobilen på, och några gamla (?) medelanden ramlade in i min inkorg. Det första jag gjorde då var att ringa min mamma. För jag har nog aldrig haft en sådan hemlängtan som nu. Något jag i och för sig brukar få när saker gå på tok i mitt liv. Sedan hade ju min kära mor ringt till Lina två gånger och bett Lina säga till mig att försöka ringa henne.
Det tog inte många sekunder in i samtalet innan jag började gråta:

"- Hur mår du Julia?
- Inge bra.
- Vad är det då som inte går bra?
- Massor. Men vi får tala om något annat nu, för annars kommer jag bara att börja gråta."

Men det var försent! Där gick fröken Julie på stora köpgatan i Kiel och grät och skrattade om vartannat. Jag var väldigt tacksam över regnet som kunde kyla ner mitt ansikte och samtidigt dölja alla tårar någorlunda bra.

Min mamma är den bästa. Hon sa massor av bra saker, och jag mådde lite bättre när vi hade avslutat samtalet och jag fick snörvlande fråga efter bästa tänkbara medicinen av en tant som så klart inte kunde engelska. Typiskt tyskar. Jag blir så trött!

Senare på kvällen fick jag ett mess av min mamma:

"Don´t worry be happy! Jag älskar dig lillgumman! Mamma"

Enkelt litet mess som gjorde mig helt gråtfärdig igen. Jag tror jag har övertagit mamma eller farmors roll som brukar bli blöt i ögonen så fort man gjort något snällt till dem.

Åherregud! Nu tar jag ett break från alla känslor!

Okej?