Återkommande ångest inför hemkomst

Imorgon åker jag hem. Känner mig bara less och irriterad över det hela. Ja, stressad också klart. Många vänner hemma kan inte förstå varför jag inte vill komma hem. Svaret är egentligen ganska enkelt: Hemma i Stöde, Sundsvall, finns det inte längre något för mig att hämta. Varje gång jag återvänder känns det som att jag blir nertryckt på den plats som jag lyckats lämna. Jag gillar inte min tid där, så varför skulle jag vilja gå in i den bubblan om och om igen?

Jag har mitt liv här. Här lever jag. Jag är inte den samma som förr, och det kan nog några vänner inte förstå. De uppfattar mig säkert som elak ibland då jag kan snäsa av dem, eller tracka ner på allt. Men allt det är ett försök att skaka av mig de sista av min tid där. Jag menar inte att det är mina vänner jag vill skaka av mig, men man ändras. Många av dem är desamma som de var för två år sedan. Det skrämmer mig. De uppfattar mig nog inte bara som elak utan säkert även uppblåst ibland. "Ja, Julia vi vet. Du älskar ditt liv nu. Sluta tjata!" Men jag tjatar bara för att jag vill att de också så komma iväg. Gör något annat. Utveckals. Testa på ett liv utanför bubblan. En kompis här sa att han gjort det samma, men nu hade han lagt av. "Man kan inte lägga ner så mycket energi på det, utan istället focusera på sig själv. Faktiskt." Jag kommer också göra det nu. Jag har försökt. Försökt få dem att få upp ögonen för annat. Men visst. De gillar sitt liv där. Jag säger inte att göra som jag är det bästa. Gillar man säkerheten så får man väl stanna då. Kanske de som skrämmer mig mest? Hur olika De och Jag är. De är säkerheten, medan jag blir rastlös efter en tid. Jag kan inte låta bli att undra om kontakten kommer att hålla mellan oss? Jag vet inte. Beror nog mest på hur länge de orkar höra mig snäsa åt dem, för att sedan ringa upp och vara deras bästavän igen. Det känns lite tomt att de inte känner mig längre. De var mitt allt förut!


Ta och kolla in Silverfiskens blandskiva. Den killen har så sjuktbra musiksmak.