Förbannade skrapsår!

En gång i tiden trodde jag att man slutade ha skrapsår på sina knän när man inte längre var kring åtta tio år. Sedan flyttade jag till Uppsala. Uppsala, skrapsårens stad. Återigen sitter jag här med ömmande knän efter en ute kväll. Jag gjorde en riktig James Bond-rullning. Ja men, som han rullar runt efter att ha kastat sig ut ur en bil eller liknande. Bara att nu var den inte en cool James Bond som for ut ur en bil. Nu var det en full brud som rullade på asfalten efter att hon vinglat till med cykeln hon kämpade med upp för backen. Förmodligen inte en vacker syn. Själv blev jag chockad. Satte mig upp och under några sekunder försökte jag få grepp om vad som just skett, sedan började jag asflabba. Det måste verkligen ha sett så fult ut. Dagens ungdomar som inte ens kan leda en cykel. Suck.

Hur som helst, vi fortsätter på spåret om att det är synd om mig:

Det gör ont! Svårt att försöka ligga i sängen (nu en 120, hell yeah!) utan att låta knäna ta i. Man kan ju inte sova på rygg! Mina baggyjeans, som jag trodde inte skulle nudda mina knäskålar, gör uppror och det känns som att de sliter och river på min såriga hud.
Så… När kommer man sluta få skrapsår? Det slutade tydligen inte när man var liten. Eller, när slutar man att vara liten?