Bilder från fredagen, va tycks om de snygga partyhattarna som vi hade gjort?

Sen dricker vi tillsammans med systrar och bröder. Vi super i kapp tills våra hjärnor blöder.

Jag ligger på soffan i kollektivet Hildur. Jag är ensam och känner mig tjock och äcklig efter att just kommit till liv igen efter den pizzakoma som kom över mig då jag tröck i mig en stor pizza. Detta är den andra bakisdagen irad och jag känner mig otroligt lat!

Min födelsedag i fredags var grym! Jag hade sjukt roligt. Jag menar det blev dans på led igenom hela villan. Hur ofta händer det? Kvällen tog dock en oväntad dramatisk vändning då fröken J (inte jag denna gång) sladdade med cykeln och föll till marken och slog i huvudet. Det var lite läskigt då hon till en början låg livlös på marken. Det var nog första gången jag fick ringa 112.

När ambulansen anlände hoppade en kameraman ur med kamera i högsta hugg. Ni vet serien Sjukhuset som går på trean? Den spelas ju in här i Uppsala. Men Hannah och jag var snabba med att tala om för den sprätten att det minsann inte skulle filmas något där. Han var en idiot och frågade flera gånger om vi var säkra på att vår vän inte ville bli filmad. Linnea fick åka med fröken J till akuten. Dagen efter ringde jag upp fröken och hon kunde lugna mig då hon berättade att hon hade fått komma hem samma kväll.. bara en massa timmar senare.

Lördagen hängde jag med Kristoffer till en förfest hos hans vän Jonas som visade sig vara en hejare till värd. Jag träffade lite nytt folk och när jag var i mitt essä och var sjukt trevlig kom jag på att jag inte alls har ork för att träffa nytt folk egentligen. Det hade jag glömt bort. Men då var det lite försent. Jag drack min nya favorit drink och fortsatte att vara trevlig och glad.

En mycket trevlig helg, och tusen tack för all uppvaktning!


Ge mig
ALKOHOL det gör mig till en man det ger mig vad jag tål.
ALKOHOL Då slipper jag se klart då fördunklas mina mål.
ALKOHOL jag tar och höjer mitt glas och dricker djävulen en skål.
ALKOHOL som i mitt hjärta det fanns ett hål.

Min hårt arbetande karl och jag är helt klart den lata hemmafrun. Eller?

Dagen innan lön och i plånboken finns det 31,50 kronor kvar. Kortet är sedan länge övertrasserat och visar på MINUS 81 kronor. Så vad gör man om man har lovat att en god middag ska stå på bordet när ens hårt arbetande man (konstnären som tvingas ha ett nio till fem jobb för att försörja sig) kommer hem om en timme. Det kan orsaka vissa problem för vissa. Men jag är något annat. Jag menar, jag har ju inte varit i Metro för att ha varit slösaktig och välbärgad. Nope, artikeln handlande ju faktiskt om fantastiska Julia som roade sig i livet trots att det var den jobbigaste månaden på året. Där jag skulle ge tips på vad man kunde göra eller hur man kunde gå tillväga om man inte hade mycket pengar kvar.
Tyvärr blev det ju hela lite fel och jag lät som en alkis. Jag såg ut som en hobo. En person som så snällt kommenterade artikeln eller framförallt bilden som låg på hemsidan tyckte att jag såg ut att vara tagen från programmet 'Outsider'. Och det mina vänner, är aldrig bra!

Hur som helst, så blev det wokgrönsaker och nudlar som jag inhandlade. Väldigt enkelt och väldigt billigt.

När jag har pengar är jag (om jag får säga det själv) otroligt duktig på att spendera dem! Lägger så mycket jag kan på mina vänner. Denna sommar har det dock nog mest endast tagit form av alkohol Jag jobbar på båt! Det vill säga ju allt! Men, jag är även en jävel på att leva enkelt och snålt när det väl gäller. Pengar har aldrig varit viktigt för mig. Det är självklart kul att ha, men jag lever väldigt gott utan dem också.

Medan jag springer mellan datorn och spisen så lyssnar jag på den sedvanliga höstmusiken som Nick Drake och Elliott Smith, men nu även Vampire Weekend och.. jäkla Veronica Maggio. Det går verkligen inte att neka längre: hon är grym! Åh så jag avskyr att ändra åsikt i frågor.

Om tio minuter ska jag väl börja tända alla värmeljus som jag har ställt fram och slå av vad Cricke kallar deppmusik (= Nick och Elliott) och istället göra en bra och passande playlist.

En av de bästa av vänner, god mat, bra musik, höstmörker och kyla. Mys på hösten är verkligen aldrig fel!

The Soundtrack Of My Life:

Exit Music (For A Film)-Vampire Weekend

Båtliv:

För det första:

Will & Grace har börjat igen! Ni kan inte ens ana lyckan som spred sig snabbt i min kropp när jag upptäckte det. Mina vardagar är räddade!

För det andra:

Vad ni heller inte kan ana är hur otroligt mina fingrar smärtar när jag skriver nu. Jag har nämligen jobbat i buffén två dagar nu och jag hade helt förträngt hur jobbigt det är där. Under hela sommaren har jag kanske sprungit med nerkletade tallrikar två gånger. Jag har istället haft andra underbara arbetsuppgifter och till och med fått sluta tidigt på kvällarna. Och visst såg jag hur slut alla var som hade jobbat i buffén. De släpade sig upp för trappen från buffén till mässen och damp ner i soffan i rökrummet och satt som ett gäng zombies. Nu är jag en av dem. Med undantag att jag inte sitter i rökrummet eftersom jag fortfarande inte nyttjar cigaretter.

Men buffén alltså. Idag var det en tysk brat som raggade på mig. "Sexy damen" sa han om och om igen och jag skakade på huvudet och sa ursäktande: "Ich verstehen nicht". När han sedan slog över till engelska och började ställa frågor om någon pojkvän ursäktade jag mig igen och gav mig ut i havet av disk som hade belägrat min station. Det såg nämligen ut som en krater. Ett bombnedslag. Men jag skyller allt på att min station var den största av de fem idag. Inte konstigt att mina armar, händer och fingrar värker så!

Fast det var nästan värre igår. Då blev jag uppskickad till nattklubben för att plocka lite disk, och där var det knökfullt av fulla dansande tyskar. Eller ja, de dansade ju inte bara utan vissa satt ju och drack öl medan andra.. satt och fyllehånglade upp varandra i hörnen! Herregud! Jobbigt nog att se unga människor sluka upp varandra men äldre folk.. gamlingar Jag fruktade en natt av grymma mardrömmar, men som tur var va jag så slut att jag däckade så fort jag hade lagt huvudet på kudden.

Nu ska jag försöka att plugga lite nere i min hytt. Försöka att stå emot den inbjudande sängen och tv:n. Fast inget kan väl vara direkt svårt för den som har slutat att röka?! Eller hur?!

Wooha!

Nu: Velvet Revolver.

Tror ni att de bjuder in mig om jag kommer i mina sjukhus-mjukisbyxor? Jag kanske kan muta dem med några öl?!

He he.

Åh! Nu blev det lite SOAD! Trevligt!!

I lägenheten ovanför Crickes spelar några killar Muse, Wolfmother, QOTSA och RATM.

Funderar seriöst på att gå upp och presentera mig. Det vore något va?!

Det var Uno och jag..

Det är många som ofta frågar mig om det är lika mycket drama på min båt som det var i Rederiet. Rederiet var helt klart en av mina favorit serier som liten, men jag måste ju tyvärr medge att vi inte alls kommer upp i närheten av lika mycket dramatik som i den serien. Men visst händer det saker. Som första kvällen jag var ombord denna resa fick vi höra att vi hade blivit kontaktade av polisen. Vi hade nämligen med oss en passagerare runt 50 år som ämnade att ta sitt liv. Hans anhöriga hade kontaktat polisen efter att ha hittat ett avskedsbrev från honom i hans hem. Så informerade polisen oss. Ja, och med oss menar jag ju såklart att de inte ringde upp en obetydlig buffist som jag, utan då de mer högt uppsatta på båten. Polisen och de anhöriga var oroliga att han skulle ta sitt liv på vår båt. Men dessvärre fick de inte mycket att gå på för att leta rätt på mannen ifråga. Egentligen var det endast de de visste: att han var en man på 50 år något. Och tro mig, vi hade med en hel del av män i den åldern.

Men det slutade gott (vilket det nog inte hade gjort i Rederiet då det med all säkerhet hade spårat ur ordentligt och Uno hade blivit indragen i något han behövde Joker för att ta sig ur) och det trollades fram en präst. Jag har ingen aning om var han kom ifrån om han var en passagerare eller om han alltid sitter gömd på båten i väntan på att få rycka ut och rädda människoliv som vilken annan superhjälte som helst.

Annars har det varit en väldigt lugn resa. Jag har som sagt jobbat inne i buffén. Det vill säga att jag svettas och sliter med att langa upp käk till alla hungriga gäster som trängs som höns vid maten. Desutom gör jag vissa kockar galna då jag måste sringa iväg till dem och utbrista att all mat är påväg att ta slut. Så ja, det är jag som synar och dömmer dig som gäst efter vad du lägger på din tallrik.

Folk alltså!

The Soundtrack Of My Life:

The Potbelleez - Don't Hold Back

Hörde den här låten i en affär i Tyskland igår och den hängde kvar. Nu när jag kom hem var jag tvungen att googla rätt på den med hjälp av den lätta refrängen som jag hade gått och nynnat på.

Kollade upp dem på Wikipedia och blev väl inte särskillt imponerad, men vad gör det? Mina vänner, denna låten kommer vi att festa till i höst!

Om någon möjljigtvis vet om någon lite hårdare remix av den här låten, låt mig veta!

Haaaaiiiiiiiir:

Jag tror alltid att mitt hår.. helt enkelt inte växer. Samma nedrans längd oavsett hur lång tid det går. Men tydligen växer det. Första kortet är från min födelsedag (26 sep *hint hint*) förra året då mitt hår var kort och blått. Nu är det riktigt långt och fortfarande svart som ni er på andra bilden. Härligt värre!

Nu händer det igen, du ringer mig igen...

Så händer det igen. Jag är inte förvånad. Jag vet att de liksom många andra har snappat upp snackat som gått i kultur-svängarna. Närmare bestämt i kroki-svängarna. Det talas såklart om modeller, och de är nu de rings upp. När allt drar igång igen. Och vems mobil är det som ringer då? Jo, just det! Min!

Det var väldigt passande att de ringde just då jag hade att i mig sjukt mycke chokladglass, eftersom jag vet att många gillar.. låt mig säga modeller med former när det handlar om kroki. Men det har jag skrivit om innan. Jag ska iväg på möte imorgon och kolla in deras lokaler för att se om jag vill ställa upp.

Nu ska jag lägga mig och däcka ett tag så att jag är pigg tills ikväll då The Magic Bling spelar!

Kom till hijazz ni med jao!

Kräftskiva 080906

Emilie har varit kreativ. Nu får ni en insyn i hur det var...

tror jag.

Det är fonem, vibranter, hyponymer, lexfraser och de jävla huvud- och bisatserna! UH!

Hannah och jag på SVC inför grammtik-tentan för ett år sedan.

Jag gör mitt bästa för att fixa de två delkurser som jag har kvar. Det går verkligen upp och ner. Det ÄR väldigt intressant och iblnad väldigt roligt. Men. Ofta är det bara pisstråkigt och allt känns bara hopplöst och som ett enda stort sömnpiller!

"Men Julia, är det inte konstigt att du kan allt det där, men inte kan lära dig huvudsatser och bisatser!?"

Utbrast min moster när jag lätt hjälpte henne med hennes dataproblem.

The fabulous girls in:

The Magic Bling

The Magic Bling spelar på Hijazz imorgon där det är klubb Agaton. Kom förbi och ta en öl och avnjut deras fantastiska musik. Det här är spelningen där alla kommer att vara, kan Du missa det?

"Doktor Greene kliver ur graven"

Det är inte direkt en hemlighet att när jag upptäcker serier som jag gillar går jag in i dem rätt rejält. Sedan kan ju serierna väcka en hel del känslor inom mig:

Som att få mig att fundera på att bryta upp som tjej och slå mig fram som man, få mig att rasa, att gråta, skratta, bli rörd, tröttna, gråta ännu mer.

Men nu är jag väldigt misstänksam. Läste idag att Dr. Greene ska komma tillbaka till ER inför sista säsongen. Det hade ju varit underbart om det inte vore så att han DOG i serien. Jag vill verkligen inte att det ska bli någon lame återuppståndelse över det hela. Jag hoppas att Anthony Edwards har tänkt igenom det här noga.
Sedan att Noah Wyle och kanske George Clooney kommer tillbaka glädjer bara mitt lilla hjärta. Men det är ju en sak som skiljer John Carter och Doug Ross från Mark Greene i serien.. nämligen att de är i livet!

Jag blir så trött!!

Så mot sjukhuset igen!

Om jag ska vara helt ärlig så kan jag erkänna att jag sitter fortfarande med torkatblod i mitt hår och en ömmande skalle sedan lördagens kräftfest hos kollektivet Hildur. Blodet finns kvar eftersom jag är så rädd för att tvätta håret då jag tror att det kommer inte att vara helt smärtfritt att göra det. Man ska inte strö salt i sår, man ska inte få tvål i ögonen och man ska inte schamponera sår. Sånt gör ont. And I don't do pain.
Eller tja, smärta är ju något som jag är ganska van vid. Förutom hålet i mitt huvud är min kropp även prydd av stora blåmärken mest kring höfterna. Sedan har jag skapligt stora rivsår på min vänstra axel och hand samt på min högra underarm. Och jag har absolut ingen aning om hur de har lyckats hamnat där.

Kräftfesten var i alla fall väldigt lyckad. Jag känner mig lite snuvad på själva kalaset då det sista jag mins är att jag hälsade Babak om de välkomna, att jag var ute i köket med Kristoffer, Emelie, Ida och Mattias. och att jag var på övervåningen. Nästa sak jag minns är flera timmar senare då jag sitter på trappen och Sanna envisas med att hålla is mot mitt bultande bakhuvud. Det hon inte tycks förstå, eller helt bara ignorerar, är att det isen gör smärtan i mitt huvud 100 gånger värre. Sedan är det taxi mot akuten. Jag gråter och ber Sanna att vi inte ska åka dit. Jag har ju inte så bra erfarenheter av sjukhus.
Men inget behövs sys, och jag är sur för att det aldrig någon tänker på (utom jag, men mig lyssnade ingen på) är att det inte är helt kostnadsfritt att äntra sjukhusens värld. Taxiresa (även om hemresan stod min nyfunna sjukhus vän för) och själva undersökningen kostar pengar. Det blir flera hundra kronor. Något jag inte alls var pigg på att lägga ut då jag nyss blivit tagen för fortkörning och ska betala 2800 kr till de nedrans poliserna.

Men men, sånt är livet. Det blev ju ett blogg-inlägg av saken. Jag är inte den som surar över något länge. Detta kommer att bli en historia som jag lägger till massa detaljer till. Om någon av deltagarna på festen som såg hur det hände får höra mig berätta detta någon gång, kommer de inte förstå att vi talar om samma sak. Här ska mer dramatiska detaljer läggas in. Förmodligen kommer det att sluta med att det var en stor skrurk som överföll mig med kniv och skar upp mitt huvud. Men som tur var lyckades jag slå ner honom, band honom och släpade mig själv blodig till akutens mottagning. Jag kommer att slå alla med häpnad!

Men tack ALLA ni som kom på festen, vi blev nog närmare 50 personer. Om jag betedde mig konstigt är det väl inte så konstigt då jag hade ett hål i huvudet!

Ett gammalt ordspråk säger:"En kvinna som säger nej menar kanske.En kvinna som säger kanske menar ja,o en kvinna som säger ja,de är ingen sann kvinna"

Jag blir så trött! Och förbannad! Mest av allt känner jag mig förvirrad och lite ledsen över att det finns folk där ute som verkar att vara hel oförmögna på att förstå. Att fatta. Överhuvudtaget!

Igår läste jag Metro om hur en 22-årig man blev friad från våldtäkt trots "att han erkänt att han bände isär kvinnans ben och att hon sa nej till sex." Bände isär. Herregud. Hur mer tydligt kan det bli? Och ändå blir domaren, som ville fälla mannen, nedröstad av nämndemännen. Hur tänkte de? Tänkte de överhuvudtaget?

Jag hoppas verkligen att domen kommer att ändras av hovrätten. För sånt här gör mig så galet arg!

Den låten som jag har haft i huvudet sedan jag läste artikeln är Röda Bönors låt 'Sången om sexualmyterna'. Förstår ni varför?

Har ni läst sexualbrottsutredningen
om inte ska ni veta att enligt den
är alla kvinnor små våp som inte vet
ett enda dugg om sin sexualitet.

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad
att en stackars man kan bli vådligt frustrerad
då ska väl kvinnorna ta konsekvensen
om inte männen kan se gränsen.

Och alla måste inse att sexualitet
alltid hänger samman med aggressivitet
och det kan inte vara brottsligt att ta för sig
när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Dessutom vet ju inte kvinnorna vad dom vill
har hon sagt ja till en sak vill hon lite till
för ett nej från en kvinna är aldrig riktigt nej
det vet väl varje karl och låter inte lura sig.

Så tjejer om ni blir utsatta för våldtäkt
efter att bara ha pratat med en kille
så är det för att ni så våldsamma känslor väckt
eller för att ni egentligen ville.

Vilken bild som utredarna vill ge oss
att män har lustar som dom inte kan betvinga
om det är så får vi börja springa
eller också får vi lära oss att slåss.

On the road again Just can't wait to get on the road again...

Glömde att nämna att jag är nära döden då jag fortfarande är förkyld och håller på att förblöda.

En god nyhet är att jag redan fått tider då jag ska jobba!

"för staten skjuter så gärna till".. and give me another bill!

Ni vet det där rosa hårda lilla kortet som vissa av oss har i vår plånbok. Det kortet som inte är så där överdrivet viktigt? Och nej jag tala inte om ica-kortet som jag och några fler i min ålder har i vår ägo. Jag tycker inte att det kortet är direkt några "vuxen-poäng" som många andra anser, jag menar snarare det motsatta: det är ett kort som ger oss... hur ska jag lägga fram det? Mindre rika? Vi med mer ansträngd ekonomi? Vi som inte orkar lägga massa pengar på mat? Hur som helst, ica-kortet ger oss då och då en liten check som vi kan få handla mat för. Hur bra som helst.

Hur som helst var det inte ica-kortet jag började att tala om. Jag snackar om det kortet där det finns en bild på er. En bild på er som ni säkert inte är så speciellt nöjda med och som nog togs för några år sedan: körkortet. Det är inte så viktigt va? Vad gör det egentligen om man faktiskt mister det? Du dör inte. Det blir inte förfärlig iskall vinter direkt. Världen går inte under. Du får bara mer plats i plånboken. Så man borde ju inte klaga va?

Nu miste jag inte mitt körkort idag.

Men jag var två kilometer ifrån att göra det.

Ni vet att jag redan skulle lägga ut 10 000 - 11 000 kr på skulder och räkningar denna månad? Well, make that another 2800 swedish kronor!

För det är det de kostar att bli livrädd och tagen av polisen. Det som stör mig mest är inte det att jag körde för fort (för alla som känner mig vet att jag älskar fart, och jag vet jag vet jag vet att man ska hålla fastigheten... det är bara så svårt!!) utan det somgör mig så irriterad är det faktum att hade jag bara kommit runt två minuter senare så hade jag inte åkt dit, för då hade gett sig av mot nya platser för att terrorisera oss bilister. Jag var den sista de tog innan de packade ihop!

2800 kr till!

Poff!

BORTA!

Jag hoppas att ni har förstått att det är poliserna som är tjuvarna och jag är bara ett stackars utsatt offer!

Min moster tyckte att det var fint av mig att bidra till Uppsalas vägar med mina surt förvärvade pengar. Själv sitter jag och surar och sjunger på Ebba Grön:

"Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller"
deras feta nackar.

För jo, det är jag som är offret! Mina stackars pengar! Jäkla poliser och deras laserkamror!