Det var Uno och jag..

Det är många som ofta frågar mig om det är lika mycket drama på min båt som det var i Rederiet. Rederiet var helt klart en av mina favorit serier som liten, men jag måste ju tyvärr medge att vi inte alls kommer upp i närheten av lika mycket dramatik som i den serien. Men visst händer det saker. Som första kvällen jag var ombord denna resa fick vi höra att vi hade blivit kontaktade av polisen. Vi hade nämligen med oss en passagerare runt 50 år som ämnade att ta sitt liv. Hans anhöriga hade kontaktat polisen efter att ha hittat ett avskedsbrev från honom i hans hem. Så informerade polisen oss. Ja, och med oss menar jag ju såklart att de inte ringde upp en obetydlig buffist som jag, utan då de mer högt uppsatta på båten. Polisen och de anhöriga var oroliga att han skulle ta sitt liv på vår båt. Men dessvärre fick de inte mycket att gå på för att leta rätt på mannen ifråga. Egentligen var det endast de de visste: att han var en man på 50 år något. Och tro mig, vi hade med en hel del av män i den åldern.

Men det slutade gott (vilket det nog inte hade gjort i Rederiet då det med all säkerhet hade spårat ur ordentligt och Uno hade blivit indragen i något han behövde Joker för att ta sig ur) och det trollades fram en präst. Jag har ingen aning om var han kom ifrån om han var en passagerare eller om han alltid sitter gömd på båten i väntan på att få rycka ut och rädda människoliv som vilken annan superhjälte som helst.

Annars har det varit en väldigt lugn resa. Jag har som sagt jobbat inne i buffén. Det vill säga att jag svettas och sliter med att langa upp käk till alla hungriga gäster som trängs som höns vid maten. Desutom gör jag vissa kockar galna då jag måste sringa iväg till dem och utbrista att all mat är påväg att ta slut. Så ja, det är jag som synar och dömmer dig som gäst efter vad du lägger på din tallrik.

Folk alltså!