It's funny because it's true!

Det känns som om jag nu slutat att kämpa för mina relationer! Jag har så många som fungerar så bra, så varför lägga ner massa energi på att försöka fixa något som kanske inte går att lagas? Nope. Det är upp till dem. Eller, äh. Kanske inte ens då. Blivit lite för lat här nu tror jag.

Sedan har jag absolut ingen lust att beblanda mig bland nya människor! Fester med nytt folk är plåga. Sitta där och småprata om en massa skit man inte bryr sig om överhuvudtaget! "Jaha, du pluggar till läkare? Intressant! Svårt att komma in va? Men kul för dig!" -bla bla bla. Man sitter där och fånler och kämpar med att låta intresserad. Är man det? Knappast!
Jag föredrar att helldre sitta på golvet (soffor är för fint för oss! och vem fan har VITA soffor? Klart att man spiller!) och kör oändligt med internskämt!
Vi har ju redan konstaterat att vi inte känner någon som ens är i vår liga! Vi är otroligt roliga typer. Vore otroligt smärt av alla konstant jobbande skrattmuskler spridda i min kropp, om det inte vore för att vi är lika matglada som roliga. Men det är ju roligt det också! Särskillt när man inser att i de allra bästa minnena har man alltid full koll på vad det var för mat som fanns runt omkring då.

Najs bajs.

Nu ska jag slänga mig i soffan här hemma hos Hannah. Vi är bakis och jag har halsbränna. Lika glad för det är jag men gladast är nog Hannah!