The Good Old Days?

Efter att ha suttit och läst igenom mina dagboksinlägg på Helgon (som jag skrev om innan), så klickade jag mig vidare bland alla internetdagböcker som jag har på olika sidor. Det blev ännu mera skratt. Ringde Hannah och berättade om ett inlägg från första gången vi blev fulla tillsammans. Den gången som det för min del slutade med en fuckad nacke.

Slog mig efter ett tag att det var rätt sorgligt och patetiskt och sitta och läsa om det som varit.

Jag är i en svacka nu, det kan jag säga. Och när livet man lever just NU inte riktigt är som man hade tänkt sig är det väldigt lätt att sitta och tänka tillbaka på "the good old days". Fast egentligen har jag haft lika många bra dagar nu som då. Bara att minnen blir bättre efter en tid. Några extra detaljer läggs på för varje gång en historia berättas och man kan lätt vinkla den så att den låter som ett äventyr hämtat ur vilken äventyrsbok som helst. Jag skulle föreslå Harry Potter (läste just ut den sista boken för andra gången idag. Sånt jag har fyllt mina meningslösa dagar med den sista tiden.)

Men jag skulle väl kunna vinka min meningslösa vardag till någon rolig historia om jag verkligen ville. Om hur svårt det är att anpassa sig från ett eget liv till att flytta "hem" igen. Jag är inte van att ha någon som undrar var jag är eller vilken tid jag ska komma hem. Tillexempel. Det är svårare än man tror att börja anpassa sig igen. Eller så är det bara jag som är lat.

Det är väl knappast någon som ramlar av stolen av förvåning över nyheten att jag är lat. Det är min natur. De lata bohemerna. Jag är en av dem.
Men imorgon ska jag ta mig i kragen och ringa några väldigt viktiga samtal som jag skjutit upp länge länge för att slippa ringa. Ringde ett idag och jag har nu en tid inbokad på torsdag! Grattis Julia.

Har även funderat på att ta bort alla inlägg där jag nämnt mitt efternamn. Blir lite rädd över hur lätt det är att hitta min blogg. Jag anstränger mig väldigt för att inte skriva ner saker som skulle kunna såra några, vilket jag egentligen hatar. Det känns som att jag har en otrolig press över mig. Att jag inte kan skriva det jag vill. För många läser min blogg.
Och nej, jag vet. Min blogg är inte stor, men den är personlig. Vilket jag blir påmind om varje gång någon säger: "Ja just de, de läste jag på din blogg" eller "Jag hittade din blogg för någon dag sedan" eller "Jag läser din blogg i bland!". Samma chock varje gång.

Javisst får jag skylla mig själv om jag lägger ut adressen till min blogg, men jag vill ju att mina vänner ska kunna läsa och bli uppdaterade. Det är ju därför jag skriver. Men ibland funderar jag om jag ska minska min tid på denna blogg (eftersom ja är så fruktansvärt aktiv här ändå) och ägna mig mer åt min andra. Men jag vet inte. Gillar min gamla skruttblogg! Men jag gillar även att skriva som jag vill utan att någon läser och analyserar mig. Kanske skulle jag helt enkelt fortsätta med mina spridda internetdagböcker bara!