Skräckslagna nakenfis Julie talar ut:

Så har det hänt. Jag borde ju förstått att det någon gång skulle kunna ske. Men jag är bara en människa eller: "Jag är kvinna! Ingen maskin!". Mitt modellande har ju inte varit en axelryckning direkt. Hamnat i radio och fått massa beröm, och den biten har ju varit minsagt trevliga upplevelser. (Om man bortser ifrån radion. Nästa gång ska jag ha något viktigt att säga när jag hörs i etern!!)

Men.

Så kommer dagar som i onsdags. Då jag bara vill sjuka ner igenom golvet. Eller på något magiskt Tonks-vis ändra mitt utseende till någon helt oigenkännlig. Dagar som onsdagen då jag känner en person som ska måla av mig!

Där står jag och talar med lärarna inne i salen där jag strax ska slita av mig kläderna och någorlunda graciöst hoppa upp på podiet och göra min grej. Så ser jag hur en manlig bekant kommer in igenom dörren. Jag hinner bita mig hårt i läppen för att undvika att i mitt dödsrop skrika : "ÅÅÅHH NEEEEJ!".
När han sedan möter min blick ser han först förvånad ut, men när han sedan inser att det är mig han ska måla av, ser han lika skräckslagen ut som jag.

Jag måste börja lyssna på när folk berättar VAD de pluggar och VAR! För det här var lite av det jobbigaste jag varit med om. Ni kanske förstår?

(och nej, bilder är inte egentligen av mig. För jag vill faktiskt undvika att alla bara tänker på mig som naken nästa gång vi ses.)

Åh herreguuuuuudrun!