Ur: "Lyckan, kärleken och meningen med livet" (Lame titel jag vet, men tack Fia för en grym bok!)

"Och jag lever här i rom. Jag är i Rom och det är kris. Torpederna Nedstämdheten och Ensamheten har träng sig in i mitt liv igen fast det är bara tre dagar sedan jag tog min sista Wellbutrin. Det ligger fler tabletter i nedersta byrålådan, men jag vill inte ta dem. Jag vill bli fri dem för all framtid. /.../ Vad jag tar mig till för stunden är att slå upp min allra mest privata anteckningsbok, som ligger vid sängen ifall det skulle bli kris plötsligt. Jag bläddrar fram den första tomma sidan och skriver:

Jag behöver hjälp.

Sedan väntar jag. Efter en liten stund kommer det svar, med min egen handstil:

Jag är här. Vad kan jag hjälpa till med?

Och så återupptas mitt allra märkligaste, heligaste samtal. Det är här, i denna högst privata bok, som jag talar med mig själv. /.../ Så här skriver jag till mig själv i boken:

Jag är här. Jag älskar dig. Även om du måste sitta uppe hela natten och gråta så stannar jag hos dig. Om du behöver tabletterna igen, så ta dem bara- jag älskar dig genom det också. Om du inte behöver någon medicin så älskar jag dig ändå. Vad du än gör så kommer du aldrig att förlora min kärlek. Jag ska skydda dig tills du dör, och efter döden ska jag fortfarande skydda dig. Jag är starkare än Nedstämdheten och tapprare än Ensamheten och ingenting kan någonsin trötta ut mig.

Denna underliga inre vänskapsgest - att jag sträcker ut en hand till mig själv när ingen annan fanns till hands för att trösta - påminner mig om en sak som hände mig i New York en gång. En eftermiddag kom jag inskyndande i ett kontorshus och rusade fram till en hiss som stod och väntade. När jag störtade in i den såg jag en skymt av mig själv i en säkerhetsspegel. I det ögonblicket gjorde hjärnan något konstigt. Den skickade ett blixtsnabbt meddelande: "Hallå! Henne känner du! Det är en vän till dig!" Och då sprang jag faktiskt fram mot min egen spegelbild med ett leende på läpparna, beredd att hälsa glatt på den där tjejen som såg så välbekant ut fast jag hade glömt vad hon hette. I nästa ögonblick insåg jag förstås misstaget och skrattade generat åt att jag plötsligt hade blivit så okunnig om hur en spegel fungerade - nästan lika förbryllad som en hund. Av någon anledning dyker den där episoden upp i minnet medan jag är ledsen i Rom, och jag skriver en tröstande påminnelse nedest på sidan:

Glöm aldrig att du en gång spontant kände igen dig själv som en vän."