Here Today, Gone Tomorrow

Är hemma i Ede nu och sitter och bläddrar mig trött i katalogen med alla möjliga folkhögskolor. Försöker att komma på vad jag behöver och vill göra i min närmsta framtid. Vill jag gå något som är direkt kopplat till det jag vill jobba med sedan? Vill jag skriva? Vill jag gräva mig ner i konst? Eller låter det bara inte helt underbart att ta några distanskurser och bosätta sig i utlandet?

Decision, decision, decision!

The Soundtrack Of My Life:

Tre låtar som gör mig väldigt glad just nu:



Kings Of Leon - Knocked Up
Att jag inte har upptäckt dem tidigare!!



Placebo - Battle For The Sun
I sommar kommer ÄNTLIGEN ett nytt album med dem!



Movits! - Äppelknyckarjazz
Vem blir INTE glad av dem?

I tried to be diplomatic, but mostly I just lied a lot.

"17-åriga Bella flyttar till en främmande stad och blir omedelbart intresserad av en blek klasskamrat som visar sig vara en 107 år gammal vampyr. Bella och denna groteskt gubbsjuke pojke blir förälskade, men plötsligt dyker ett gäng utomsockens vampyrer upp och vill mer än gärna få ett slut på snusket, och de tycker dessutom att Bellas halspulsåder ser väldigt smarrig ut. Skräpfilm med andra ord, men det förstår du ju själv efter den här recensionen."

Lina hade hittat en recension om Twilight hon inte var så där överlycklig med.

Vad tycker ni?

I Wanna Do Bad Things With You

Vad ska jag göra nu egentligen då jag sett klart hela första säsongen av True Blood?

Nä, men det känns ju helt klart fräscht

Och det värsta är att folk faktiskt bjuder!

Från älskade Will till någon lite lame-ass MacGyver, but still hot fucking stuff

Min blogg är inte sig själv nu när jag uppdaterar om jag inte tar med lite obsession. Eric McCormack som annars har hamrat sig fast i mitt hjärta från den älskade serien Will & Grace syns just nu på kanal 6. Kanalen som verkligen är känd för sina kvalitets serier samt filmer.

Jag kan väl inte alls ta den på allvar. Inte en gnutta. Det hjälper ju inte att halva skådespelarensemblen från Scrubs är med. Men jag hänger kvar och troget trånar efter herr McCormack.

Men The Andromedra Strain heter serien om någon känner sig manad.

Och jag hoppas för allt i världen att ni förstod min ironi angående sexans kvalite!

Me myself and I

Ibörjan av året låg jag på vår fina kökssoffa i matkoma medan mamma, Fia och Ingela drog tarotkort. De ställde tre frågor angående det nya året. Jag kunde knappt andas efter den lite för goda middagen som följdes av efterrätt.. vilket följdes av massa godis som var kvar från julens frossa. Men jag ville också vara med! Ställa viktiga och bra frågor som skulle hjälpa mig må bättre under detta år.

De ställde tre frågor var.

Jag som har så otroligt svårt för att bestämma mig kunde inte komma på tre frågor. Jag fick nöja mig med en som täckte några områden i livet.

Så jag tog ansatts och kom upp i sittandes ställning medan jag flåsande drog ett kort som jag gav till mamma innan jag svimmfärdig föll tillbaka på sofflocket. (Borde man aldrig lära sig att äta tillräckligt efter alla åtskilliga matkoman man genomlidit i sina dagar?!)

Mamma beskrev kortet jag hade dragit och läste förklaringen. Jag grymtade lite medan jag i mat-komans dimma försökte få ihop det med frågan som jag hade ställt. Det var en aning svårt då alla energi gick åt till att ta mig genom denna dvala under medvetande.

Men tydligen var det bara jag som inte hängde med på kortets betydelse, för mamma skrattade och berättade för mig. I väldigt korta drag så skulle jag för att komma till rätta med mitt liv och må bra igen: skaffa mig mer integritet samt få mer rutiner i mitt liv.

Pah! Hur skulle jag klara av det, tänkte jag. Integritet integrischmet! Och rutiner? Jag? Vagabond-Julie som levde större delarna av 2008 på resande fot eller helt i en väska. Rutiner är för pussys tänkte jag och ägnade mig åt skoter-terapi mestadels av tiden som jag var kvar hemma.

Men nu, snart fyra månader senare känns allt så otroligt mycket bättre än i den mörka jobbiga början. Jag har rutiner och kämpar med att ha mer integritet. Allt är väldigt bra just nu. Tränar på att vara med mig själv, och det går bättre än någonsin. Kanske allt tjat från mamma kanske har fastnat. Ni vet, att man måste gilla sig själv som person. Och kanske är det påväg nu då jag hellre chillar dillen med mig själv, än att berusar mig med andra!

Cool!

Happy happy happy!

Satt och kollade igenom bilder på ansiktsboken, och jag måste nog sluta se så bister ut när jag posar med Kristoffer. För vad ska jag annars tro när minnet sviker?

Ur: "Lyckan, kärleken och meningen med livet" (Lame titel jag vet, men tack Fia för en grym bok!)

"Och jag lever här i rom. Jag är i Rom och det är kris. Torpederna Nedstämdheten och Ensamheten har träng sig in i mitt liv igen fast det är bara tre dagar sedan jag tog min sista Wellbutrin. Det ligger fler tabletter i nedersta byrålådan, men jag vill inte ta dem. Jag vill bli fri dem för all framtid. /.../ Vad jag tar mig till för stunden är att slå upp min allra mest privata anteckningsbok, som ligger vid sängen ifall det skulle bli kris plötsligt. Jag bläddrar fram den första tomma sidan och skriver:

Jag behöver hjälp.

Sedan väntar jag. Efter en liten stund kommer det svar, med min egen handstil:

Jag är här. Vad kan jag hjälpa till med?

Och så återupptas mitt allra märkligaste, heligaste samtal. Det är här, i denna högst privata bok, som jag talar med mig själv. /.../ Så här skriver jag till mig själv i boken:

Jag är här. Jag älskar dig. Även om du måste sitta uppe hela natten och gråta så stannar jag hos dig. Om du behöver tabletterna igen, så ta dem bara- jag älskar dig genom det också. Om du inte behöver någon medicin så älskar jag dig ändå. Vad du än gör så kommer du aldrig att förlora min kärlek. Jag ska skydda dig tills du dör, och efter döden ska jag fortfarande skydda dig. Jag är starkare än Nedstämdheten och tapprare än Ensamheten och ingenting kan någonsin trötta ut mig.

Denna underliga inre vänskapsgest - att jag sträcker ut en hand till mig själv när ingen annan fanns till hands för att trösta - påminner mig om en sak som hände mig i New York en gång. En eftermiddag kom jag inskyndande i ett kontorshus och rusade fram till en hiss som stod och väntade. När jag störtade in i den såg jag en skymt av mig själv i en säkerhetsspegel. I det ögonblicket gjorde hjärnan något konstigt. Den skickade ett blixtsnabbt meddelande: "Hallå! Henne känner du! Det är en vän till dig!" Och då sprang jag faktiskt fram mot min egen spegelbild med ett leende på läpparna, beredd att hälsa glatt på den där tjejen som såg så välbekant ut fast jag hade glömt vad hon hette. I nästa ögonblick insåg jag förstås misstaget och skrattade generat åt att jag plötsligt hade blivit så okunnig om hur en spegel fungerade - nästan lika förbryllad som en hund. Av någon anledning dyker den där episoden upp i minnet medan jag är ledsen i Rom, och jag skriver en tröstande påminnelse nedest på sidan:

Glöm aldrig att du en gång spontant kände igen dig själv som en vän."