"Fan va alkis... men jag gillar det!"

Varje kompisgäng behöver en person som kan sjunka tragiskt lågt. En som kan vara så där patetisk så att de andra knappt vill visa sig med en. Varje kompisgäng behöver en sån som jag. Så att de kan sucka lite lättat och säga: "ja, men som tur är så är jag inte lika förlorad som Julia!". Nu tänker ni kanske att jag överdriver, men nej, vänta så ska ni få höra. Egentligen fattar jag knappt varför jag ska skriva detta, varför jag inte sitter tyst om min besatthet.

Igår kväll efter att Babak och jag hade skilts åt efter att vi hade gått hem från Snerkan och Smålands så gick jag förbi Den Trappuppgången. Tänkte att jag kunde ju alltid känna lite på dörren om den var öppen, bara för att liksom. Och det var den. Jaha, vafan nu då, tänkte jag och gick in. Gick upp en trappa och fram till Hans dörr. Stod där i några sekunder innan jag böjde mig ner och vinklade på hans brevinkasst bara för att få se om det var tomt, om han fanns här i staden och hämtade sin post varje dag. Men hans brevlåda var inte tom. Den var full av brev. Vad menas med det? Är han verkligen tillbaka?
När jag gjort denna upptäckt så kom jag väl kanske på vad jag höll på med så jag sprang ut ur trapphuset och hem till mig. Satt mig på trappan ute och rökte klert min cigg och talade med en annan flicka som också satt där och rökte. Vi talade om relationer. Hur åt helvete det kan gå med allt! Eller, det var mer jag som sa så, hon var mer positiv. Jag har kommit på mig själv med att ständigt tala skit om allt som har med känslor att göra nu den sista tiden. Vilket samtal det än är så för jag in det på att känslor är skit. Jag måste verkligen vara en rolig kompis just nu.


Kvällens citat kom från Babak som kläckte ur sig: "Fan va alkis... Men jag gillar det!" Då Hannah och jag höllde över rödvin från en box till en flaska för att ha med oss på vägen till Snerkan.

Ja vilken kväll. Jag säger som Timbuktu jag: "För The botten is nådd, hur långt kan man gå Hur lågt kan man sjunka hur kasst kan man må"