"Oh! Kolla vädret! Fan va konstigt!". Varje år, och då menar jag varje år, blir man lika förvånad och chockad över hur vädret beter sig i april. Man kan inte förstå hur det är rena rama vintervädret ena dagen för att när man vaknar upp nästa dag se till sin stora förvåning att det är sommar. Man hade just rotat fram vinterjackan som man glatt lagt undan under de fina dagarna, så är det bara att ta bort den igen.
Jag vet inte hur pass bra detta aprilväder är för ens humör. Och då menar jag mitt humör, och alla andra som blir glada när det är fint väder. Att ena veckan lyser solen och man lever ut. Älskar livet man lever när man sitter ute i parkerna och solar. Sedan veckan efter ligger man inne och surar under täcket för att det haglar, regnar eller blåser ute. Ena veckan överlycklig, andra veckan en surfitta. Nästa vecka överlycklig, nästa vecka surfitta. Ja, ni förstår!
Jag var nyss på ÖG och köpte biljetter till sista april till en kompisbrorsa (min barndomsvän) och hans kompisar. Underbart att cykla omkring. Få fnissa till till fina poppojkar som knappt kommer på sina cyklar för att de har så tighta byxor på sig. Borde skriva en hyllning till alla som med hedern i behåll kommer upp på sin cykel med så tighta byxor. Då snackar vi gärna om cyklar med en fin stång där uppe som man måste svinga sitt ben över. Ibland är jag bara så glad att jag går i kjol. Fast självklart finns det nackdelar med det också! Ja men ni vet.. kjolar håller sig inte alltid på sin plats utan äventyrar min dag genom att lätt blåsa upp. Det händer väl ett otalt många gånger att man tvingas köra en Marilyn Monroe. Ibland lyckas man sköta den med viss grace ibland lyckas man inte fullt så bra. Mig gör det inte så mycket, man får ju lov att leva lite farligt ibland!
tisdag, april 24, 2007
In starlit nights I saw you So cruelly you kissed me Your lips a magic world Your sky all hung with jewels The killing moon Will come too soon
måndag, april 23, 2007
En vit valborg?
Fick just höra att det skulle vara snö på valborg. Såklart var det något jag vägrade tro på, så jag kollade upp på SMHI's hemsida. Enligen fem dygns prognosen så kommer det i alla fall att vara 18 grader (VARMT!) på fredagen i Uppsala. Vädret kan väl knappast förvärras så mycket på två dagar? Eller jo, det vet vi att det kan, men snälla! Låt oss kunna sitta på gräs och korka upp vår skumpa den sista april! Snälla! Annars lägger jag mig ner och dör!
lördag, april 21, 2007
Noll viktigt
Sitter i en datasal på skolan. Jag sitter i en datasal en lördagskväll. I en datasal en lördagskväll med två mysko gubbar. Har jag målat upp det tillräcklgt nu?
Jag ska snart gå ner på stan och ta bussen till jobbet, därför sitter jag här nu. Stannade till på vägen. Skulle kolla mailen, lustigt va tom inkorgen är ibland.
De två mystiska gubbarna som sitter vid varsin dator i samma sal som jag har tittat irriterat på mig några gånger sedan jag kom hit. Jag sitter och hostar och snorar. Fortfarande förkyld. Jag tar det pulvret jag fick av mamma, men den enda förändringen är att jag nu torrhostar istället för att hosta upp slem. Intressant? Förstod det!
Hur kan det bli att personer som man för någon vecka sedan tyckte var de bästa nu utvecklat sig till tråkiga? Sånna utvecklingar tycker vi inte om, eller hur? Det är inte jag som märkt av det, eftersom jag inte träffat den personen på ett tag. Jag är lite rädd. Kan inte förstå hur det kan bli så, men jag får väl se sen om jag tycker lika.. Slut flummat!
Det är väldigt sällan jag får användning för de olika språk jag kan förutom svenskan. Och med de olika språk jag kan, menar jag min hackiga engelska och mina fraser på tyska. Ja, engelskan är ju inte alls hackig jämt, som på fyllan tror jag lätt att engelska egentligen borde vara mitt modersmål. Lätt att tro att man snackar bra efter några öl. Sedan blir jag alldeles till mig någon är från tyskland då jag kan säga mina fraser. Vad sägs om den nödvändiga: "Första gatan till vänster." Man kan knappast åka till tyskland utan att kunna den meningen som näst intill bygger upp hela tyska språket.
Någon som inte heller har det så lätt alla gånger är kära Linnea som befinner sig i Berlin. På hennes blogg har hon laggt upp topp tre av grodor hon råkat kläcka ur sig. Den listan kan ni läsa här. Hennes nummer ett är klockren! Läs och fnissa lite över att det inte är Du som gör de missarna. Hejja Linnea!
Daddy, don't ever die on a friday.
Jag tog min mosters bil till jobbet igår. 20.59 körde jag ut från deras gårdsplan. Ovanligt tidigt för min del, brukar annars åka runt tio över och får då istället köra så fort jag kan för att hinna i tid. När jag hade parkerat bilen igår var klockan inte mer än 21.17, så istället för att gå in i värmen så gick jag omkring i den iskalla blåsten bara för att avnjuta mina sista lediga minuter innan jag gick på mitt tio timmars pass. Det är bara lite svårt att njuta av sin lediga tid då det är så kallt att man knappt kan tänka. Jag gav upp och gick iväg till jobbet. Det visade sig att det skulle bli en otroligt enkelnatt att jobba.
Klockan tolv låg jag och kollade på tv och tänkte att detta var ett soft jobb. Där låg jag och såg på tv, käkade frukt och fick bra över hundra kronor i timmen för det. Så enkelt det är att jobba ibland. Lite långtråkigt blir det dock ibland. Skickade iväg några mess till några, men fick bara svar från trogna Mos. Alla andra var väl upptagna med olika festligheter. Roligt för dem.
Elin skriver om att hon är less på att folk envisas med att snacka om vädret. Jag känner mig lite skylldig där, eftersom jag var helt fascinerad av haglet som täckte allt grönt den dagen. Jag tycker att man får snacka om vädret, disskutera det nu när sista april närmar sig! Det är inte många dagar kvar nu, och det måste ju bli ändring på detta. Nu får det räcka med denna kyla, tillbaka med värmen! "Bitte! Bitte Sissi. Bitte!"
fredag, april 20, 2007
torsdag, april 19, 2007
Perhaps Perhaps Perhaps
Goran och Mr. Gay
Är du nöjd nu gudjävel?!
Hur kunde det gå från fantastisk vår till vinter igen på en halvtimme ungefär?!
Die Angst, die Wirklichkeit, der Tod.
Först och främst måste jag bara fråga: Ser jag möjligen mer fransk ut sedan jag färgade mitt hår mörkt igen? Jag får ju titt som tätt frågan var jag kommer ifrån. Jag roar mig med att låta personen ifråga gissa. Jag har fått höra både det ena och det andra, men sällan eller aldrig en gissning på Frankrike. Förrän nu. De senaste gångerna gissar de alltid på Frankrike. Hur fan kommer det sig? Fransk? Jag?
Det är ju ingen hemlighet att mitt humör har varit en aning svajigt den senaste tiden. Ett tag var jag mest bara sur och kort mot andra, och Hannah undrade om jag kanske skulle ta och bli lite gladare snart. Så gick min bittra period förbi och för en kort tid var jag mer glad igen, som förr. Men, det varade inte länge utan ersattes med en väldigt känslig period istället. Jag menar, igår när jag var på Folkes och skulle handla så började jag nästan gråta då jag inte hittade var de hade russinen. Som tur var fanns Hannah också där och kunde hjälpa mig leta rätt på dem. Jag hade letat fram havregryn och mjölk också för nu ska jag börja äta gröt på morgonen. Eftersom Hannah skulle vara med herr M så hade jag hyrt en film och efter att ha strosat runt runt på Folkes för att leta fram något jag var sugen att smaska på så kom jag på vad jag var sugen på. Nu var det ju bara så att efter letat så desperat efter russinen så hade jag glömt bort vad jag skulle köpa till filmen. Då var jag nära tårarna igen och började torrsnyfta något om att man kunde väl inte käka gröt till en film heller! Då sa Hannah till mig att jag kanske inte behövde vara så känslig hela tiden?! Nä, men det är ju inget jag gör med vilje. Till slut kom jag på att det var Digestive med choklad jag ville ha till filmen, och kunde nöjt gå hem.
Idag var ingen bra dag. Jobbet var kasst, och jag var trött och mådde riktigt dålig. Funderade i en kvart när jag hade kravlat mig upp ur sängen om jag skulle ringa och sjukanmäla mig. Men eftersom jag ändå skulle måsta åka dit och jobba tills de funnit någon ersättare tänkte jag att det var väl lika bra att härda ut.
Efter jobbet drog jag ner på stan för att hämta Svarta Pilen som tydligen var i värre tillstånd än jag anat. Att fixa den helt och hållet gick på 640 spänn. Som en ny cykel ungefär. Ja, alltså en begagnad ny.
Jag var inte i direkt i form för att strosa runt på stan. Med en bitter uppsyn, ett par sjukhus mjukisbyxer jag snodde i julas, hängiga obekväma trosor och tjocktröjor lager på lager, gav jag mig av mot Cykel Viktor. Stirrade så mycket jag kunde ner i marken för att slippa alla dömmande blickar. Jag gillar inte att gå på stan i vanliga fall. Jag gillar inte folk på stan. Jag går runt och hatar alla. Jag känner mig osäker om jag inte har mörka solglasögon som jag kan gömma mig bakom. Kunna kolla runt hur mycket som helst utan att någon märker att jag stirrar på dem. Men idag hade jag inga solglasögon, utan gick som sagt och stirrade ner i marken. Musik är otorligt viktigt för mig också om jag ska kunna gå på stan. Kunna få gå in i en liten musikbubbla.
Såg en kompis på stan, började gå mot henne för att hälsa, men kom på hur jag såg ut och försvann snabbt in bland allt annat folk på gågatan.När jag väl satt på bussen kunde jag andas ut. Nu var det inte lika många som suklle kunna se hur hängig jag såg ut idag. Några minuter senare var jag hemma hos moster, och nu njuter jag av att gå klädd så här. Detta är kläder som passar sig hemma eller på jobbet, men fan heller på stan!
onsdag, april 18, 2007
Stoppa pressarna!
"Seamus Whelan" är alltid lika snabb att upptäcka de stora nyheterna som han sedan tipsar mig om. Hans senaste upptäckt läser du här.
Silverfisken. Jag sitter i en full datasal och fnissar mig igenom hans inlägg. Läs hans senaste här. Folk runt omkring mig kollade konstigt på mig. De stackarna, de kan inte ha hittat Silverfisken.
Hur man nu skulle kunna undgå det?
Svarta Pilen och Oh Julie.
Det är konstigt det där med pengar. Hur siffrorna på kontoutdraget kan lysa upp ens tillvaro så mycket. Plötsligt så känns det som att de där drömmarna man sitter och fantiserar ihop utifall man skulle vinna massa pengar, plötsligt inte känns helt omöjliga. Det kan nog låta löjligt då det inte är några miljoner som rullat in på mitt konto, utan en summa som någon kan lägga på ett par skor, eller spendera under en natt på krogen. Men ibland är några tusen helt perfekt!
Nu är det väl inga stora drömmar jag ska avverka, men bara kännslan av att jag äntligen kan lägga pengar på något som jag tänkt under en tid men inte haft råd till känns bra. Som ett par skor som jag kan ut och gå i nu. att gå och springa runt i ett par vans i skogen funkade inte riktigt. Inte för mig i alla fall. Men nu står ett par bra skor på inköpslistan, så jag kan börja gå ut och röra på mig igen. Det behövs. Jag känner mig så äcklig att självförtroendet mer och mer är på botten och rotar runt. Skönt att inbilla sig att ett par skor ska göra susen, men.. det hjälpte mer än jag någonsin vågat hoppas på förra gången så omöjligt är det inte.
Sedan kommer jag att lägga några hundra på Svarta Pilen. Det är min cykel som stått död på stationen under hela hösten och vintern. Där har den stått och varit helt övergiven och dammat igen. Förmodligen skulle jag ha låtit den stå kvar där om det inte var för att jag råkade se att det satt en röd lapp på den. Det var komunen som hotade med att ta den som hittegods om jag inte tog bort den.
Innan Svarta Pilen blev så pass obrukbar så hade vi ett svajigt förhållande. Den orsakade mig oändligt mycke smärta och svårmod genom att den envisades att slänga av mig på marken i tid och otid. Dens tillstånd förvärrades och förvärrades tills den tillslut gav upp en dag. Jag var pank och och sårad över alla skrapsår den givit mig, så jag lät det stå lämnad kvar på stationen. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men så såg jag lappen nu et halvår senare och då mindes jag lilla farmors engagemang och arbete för att få ner Svarta Pilen till mig. Så som hon hade kämpat för att göra den cykeln så bra som möjligt åt mig. Litet hugg i hjärtat och en dag senare hade jag hämtat det och dragit med mig den till stan nära till en cykelaffär. Det är egentligen inte så stora fel på den, men jag vet inte. jag får väl höra det idag.
Jag antar att vi får försöka börja om från början. Ett steg är väl att jag kan erkänna at jag hade möjligen något att göra med alla brutala fall mot marken. Kanske kan jag dra mitt strå till stacken genom att lämna Svarta Pilen hemma då när det har intagits alkohol från min sida. Kanske.
tisdag, april 17, 2007
"Om jag var en rik man, la la la la!
Lina, Naima och jag hyrde i söndags "School For Seduction". Allt gott. Vi lärde oss att göra saker långsamma. Något jag inte klarar så någon Seduction blir det väl inte för min del. Jag lämnar det åt Fanny och Hannah. Låt de små liven ta hand om pojkbiten.
Hur som helst, så klart glömde jag att lämna igen den igår. Det var inte bra. Speciellt inte med tanke på att jag är så där härligt urfattig igen. Varken Hannah eller jag har pengar och prioriterar inte att köpa toapapper, utan tar helldre pengarna och lägger dem på några öl på Svantes. Hur som helst. Jag gick omkring och försökte hitta småkronor som skulle räcka till förseningsavgiften. Jag fann åtta kronor. Ringde för att kolla hur många kronor jag hade på mitt konto om jag kanske skulle få ihop till 20 kronor med dem. Efter att ha tryckt in mitt personnummer, kod, kontonummer och vad jag ville göra så började tanten i luren tala om för mig hur lite pengar jag hade kvar: "Sex.. (Fan! Fan! Fan! Bara sex kronor?! Hur fan ska jag få detta att gå ihop!?) ..tusen tvåhundra arton kronor." Tystnad. Jag stod och gapade. Va.. va.. va i helvete hände? Mer än en vecka kvar innan jag ska få lön, och här är mitt urfattiga konto fyllt med pengar! Fortsatte gapa innan jag kunde samla mig nog mycket att ropa in Hannah. Hon kom på att det måste vara från Försäkringskassan, och mycket riktigt. Jag har fått slantarna från min tid som sjukskriven. Och här hade jag gått och orat mig att jag inte skulle få dem på typ månader! Jag är rik! RIK! Fattar ni? Lugn lugn, jag är duktig med. Förde över 5200 kronor på mitt sparkonto till Roskilde i sommar.
Fy fan. Ibland blir livet bara toppen!
I closed my eyes like Marvin Gaye
I fredagens Unt FREDAG skriver Emma Ångström en krönika som sammanfattningsvis handlar om (för att citera henne): "Jag säger inte att jag själv är ett underbarn på att minnas människor, men herregud, smälter jag in i tapeten eller? ". Hon skriver om att inte bli igenkänd och att hon behöver presentera sig om och om igen för människor hon tidigare träffat. Det var nästan så att jag ett tag funderat om hon hade träffat mig någon gång och nu skrev om mig. Såklart kom jag till mina sinnens fulla bruk och kom till insikt om att allt faktiskt inte kretsar om just mig. Men det gick inte att komma ifrån att det var sånna som mig hon hade skrivit om. Vi som räcker fram handen, ler och presenterar oss med ett leende för att sedan få höra att: "vi har redan träffats". Mitt glada leende byts då ut till en fundersam min. Jag försöker att inte visa hur pass hårt min hjärna arbetar för att komma fram till var jag någonstans har träffat denna människa! Var? Var? VAR?! Jag försöker mig på ett gott försök att "vinna" det genom att få personen ifråga att bli osäker och gärna förvirrad genom att säga: "Neeeeee. Det tror jag nog inte." Ett gott försök, men tyvärr är det ofta ett väldigt säkert: "Jo det har vi!" som kommer till svars och gärna följs av specifikt fakta: "det var på Orvars... förra veckan!" - Damn! Jag har förlorat. Ett försök till att behålla lite värdighet genom att: "Jaaaahaaaa! Ja just ja! det är ju du!" Ibland ser den andra igenom mitt falska spel, men ibland kommer jag ju faktiskt ihåg vem personen i fråga är och kan då sammanfatta de fakta jag kommer ihåg från tidigare om den personen. Räddad.
Något annat som är lite läskigt då man befinner sig på en fest (som exempel, då folk blir mer sociala och överlyckliga då de ser en om de haft i sig lite alkohol) och helt plötsligt kommer någon fram och kastar sig om halsen på en och utbrister: "Heeeeeeej JULIA! Hur är det med dig?! " Sedan upptäcker den personen kanske Hannah och kastar sig om halsen på henne också och utbrister samma sak (ja, fast då Hannah istället för Julia). Hannah försöker dölja sin förbryllade min precis som jag. Vem tusan är den här främlingen? När fan har vi träffat han/hon?! När personen som var så överlycklig över att träffat oss har minglat vidare är det jag som kommer fram till Hannah för att få bekräftat vem det var. Sällan sällan vet Hannah inte heller vem den varelsen var, men ofta får hon berätta för mig var och när jag träffat personen i fråga. Hannah är en klippa när det gäller sånt. Oftast!
Har man kommit så långt att man faktiskt känner igen en person så kvarstår ju det svåraste. Det där med alla jävlas namn! Det är ju inte direkt en nyhet att man lägger den storsta koncentrationen på att få fram sitt eget namn korrekt när man presenterar sig för nytt folk. Men till vilken nytta? jag kommer aldrig ihåg vad de andra heter, och jag antar att det är desamma för dem. "Vilken Julia?!"
Pinsamma incidenter kan då ske då man inte kommer ihåg ett namn. Vad sägs om då man ska presentera en vän och denna nya bekant? "Det här min kompis Malin... och det här är.. eh.. hmm.. eh.. jaa...". Jobbigt. Ingen vettig person försöker sig på det där. Istället kan man nöja sig med att börja presentera sin vän, och sedan vänta så pass "länge" att vännen sträcker fram sin hand för att presentera sig. En lätt skakning och den andre personen säger sitt namn. Under denna lilla korta tid så får man själv få det att verka som att jag hela tiden har varit påväg att presentera den då namnlösa personen. Så när man äntligen blivit påmind om namnet så kan man bara fortsätta: "Ja, Robert är kompis till Niklas..". Fantastiskt!
tisdag, april 10, 2007
Aldrig mer ybuss!
Igår åkte mamma och jag buss från Uppsala och till Sundsvall. Tåg kunde vi inte åka för att det skulle bli för dyrt för mamma. Så vi packade matsäcken och klev på bussen. Ibörjan gick allt bra. Mamma pluggade och jag lyssnade på musik och skrev eller tecknade. Men.. Det tog inte lång tid innan jag började skruva på mig där jag satt inklämd bakom de fult mönstrade sätena. Jag hatade mannen fram för mig. Han han hade långt hår i en hästsvans, ringar i öronen och en chockrosa hårsnodd.. och han fällde ner sätet så att mitt utrymme krypte drastiskt. Jag ville dra i hans äckliga hår som påminde om en hästman. Vilket var så passade då att han hade det i en svans.
Jag började minnans varför jag den senaste tiden enbart åkt tåg hem och tillbaka. Allt blev så obekvämt, plötsligt blev det jättevarmt och jag blev illamående. Jag klagade på att jag befann mig i klimakteriet. Jag vet att det inte är så. Men ibland tror jag att jag får en försmak om vad som väntar mig om 20-30 år. Jag är i alla fall förvarnad, men tänk alla de stackars kvinnor som inte har en aning om vad som väntar dem. Vill ni, så får ni komma och söka tröst hos då tant Julia.
När vi kom till Tönnebro var jag på väg att ge upp. Jag ville absolut inte tillbringa fler timmar i den fulla obekväma bussen. Men vad hade jag för val? Mamma dukade i alla fall fikat vi hade med oss. Jag tycker egentligen att det är fånigt att ha med sig fika på sträckan Uppsala-Sundsvall, men är det mama som betalat och man åker med så går det. Kan ju även nämna att orsaken till mitt illamående fanns i fika kassen. Där fanns nämnligen en stor chokladkakka som jag var på och åt av mer än mamma. "Ni äter så att man mår illa!" som farmor sa en gång när lillebror och jag satt och åt våra chokladkakor på bussen när vi skulle till hennes musik. Ni äter så att man mår illa.
Help, I need somebody, Help, not just anybody, Help, you know I need someone, help.
Okej. Jag behöver hjälp. Någon som vet hur jag kan flytta ut texten på bloggen mer åt sidorna? Jag vill inte längre ha allt så kompakt på mitten, utnyttja sidorna med. Någon som fattar, och i sånna fall, någon som kan hjälpa mig?!
Fyllehumor en natt:
Crushing your skull with my warming embrace
LOWI fell down the stairs
I wished I were dead
You ran for the light
He handed me your head
It won't last --
It won't last -- hold on fast
It won't last -- hold on fast
De som känner mig vet att jag har lite problem med tjejer som sjunger. Jag föredrar helldre den manliga stämman. Nu finns det ju såklart undantag. Ett av dem heter Mimi Parker och sjunger i Low. Deras låt 'Embrace' ger mig nästan rysningar.
Home again..
Så nu är jag hemma då. Pappa ska käka surströmming. Mamma ska på kurs och lillebror mår dåligt. Men det gör inte så mycket. Ganska skönt att bara vara hemma. Imorgon ska jag vara den där toppen-syrran och ta väl hand om min lilla långa lillebror. Måste få tag i en bil för att åka till Stödes centrum (Ica) och handla förnödenheter till den lilla stackaren. Hans önskan inför mogondagen var att ligga i soffan kolla på video (vilket betyder att jag måste fixa en sån också eftersom våran är trasig) och äta glass. Så jag måste komma på något sätt att lösa det, men det fixar jag nog.
Var hos Mos idag och Kattis hann komma dit i någon timme. Sedan var hon tvungen och åka hem och packa. Hon skulle ha runt en halv timme på sig att packa ihop alla sina saker innan hon åkte tillbaka till Luleå. Kattis är en otroligt tidsoptimist. Jag kan bli fruktansvärt galen på henne då jag är är minst lika (o)skickligt på att uppskatta tid som henne, fast tvärt om. Jag är nämnligen en mäkta tidspessimist. Jag tror alltid att saker och ting ska ta längre tid än vad de egentligen gör, vilket alltid resulterar i att jag är runt en halvtimme tidig när jag ska göra något. Jag är aldrig (eller väldigt sällan) sen. Är jag sen finns det en riktig ursäkt. Folk som kommer sent stör jag mig otroligt mycket på. Att inte komma till den tid man sagt. Strunta i det och komma fem-tio minuter sent. Tyvärr får jag svälja ilskan gång på gång då jag ständigt omger mig med vänner som är optimister när det gäller tid. Vad ska man göra? Hytte med fingret gång på gång och skälla ut dem varje gång de är sena? Knappast. Istället för att bli sur på de som kommer försent blir jag istället irriterad på mig själv. Att jag ska lägga sån vikt i att passa tider. Försöker att intala mig att det gör ju faktiskt inte så mycket att de är lite sena, det är lugnt. Men det går inte heller riktigt. Jag hamnar någonstarns mitt emellan.
Men nu är jag som sagt hemma och ska försöka att hinna umgås så mycket jag kan med mina vänner och familj. Kanske blir det också någon natt-tur med bilen med Mos till mittpunkten? Det brukar vi ju kunna fördriva tiden med. Här i obyggden.
måndag, april 09, 2007
I never loved nobody fully Always one foot on the ground
lördag, april 07, 2007
Ångesten innan jobb
Jag åker nog med mamma hem till Ede på måndag då hon far hem. Hade egentligen tänkt dra till Stockholm, men min ekonomi gör det omöjligt för mig. Jag har nämnligen bara några hundra kronor kvar att leva på den här månaden. Hur det kommer sig vet jag inte, men efter att ha levt på Hannah i någon månad så var kännlsan att slänga fram sitt eget kort och betala för sig själv en enorm njutning. Tyvärr gick ju den då till en viss överdrift. Visade det sig nu. Men åker jag hem i några dagar så gör jag inte av med några pengar. Det finns nämnligen inget man riktigt kan göra hemma. Kanske åker jag med mamma till vår djurgård någon dag eller ligger i soffan och tittar på tv med pappa. Ta det lite lugnt.
Tyvärr har alla de vänner som kom hem för påsken redan återvänt till sina studentrum utspridda över norrland när jag kommer hem. Det hade ju varit kul att träffa dem, men förhoppningsvis kommer Mos och Kattis hit på valborg. De har väl förstått att man inte kan fira det på någon annan ort än Uppsala.
Ska snart iväg och jobba nu. Gruvar mig lika mycket som vanilgt. På något sätt har jag lyckats att få bara de jobbiga passen. Jag räknar ner varje minut när jag jobbar till att jag ska få sluta. Jag vet att jag borde söka nytt jobb, men man blir så lat när man har ett jobb som man klarar sig på. Även om man sitter med sån ångest att man nästan har ont i magen innan man beger sig av för att jobba. Kuken.
fredag, april 06, 2007
No more 'Oh Fyllo.'
Har ju tidigare skämtat om att döpa om min blogg till något så passande som 'Oh Fyllo.' men nu tänker jag inte ens skämta om det längre. Nu ska det inte bli mer berättelser om de olika fyllorna vi har här nere i Uppsala. Jag är irriterad. Riktigt irriterad över att det talas om mig, och att folka är oroliga. "Julia bli ju lätt beroende" hade Mos kläckt ur sig när de satt och diskuterade mig där hemma i Sundsvall. Okej, jag är jätteglad att ni älskar mig och så, men snälla ni! Ni behöver inte vara oroliga. När jag fick veta att jag än en gång blivit samtalsämne där hemma i Sundsvall så ringde jag upp de inblandade och gav dem smått en utskällning! Herregud! Det lät på dem som jag var någon riktig sunkis! När jag snackade med Mos så sa hon att min beskrivning av mitt rum lät som den knarkarkvart som lärarna hade byggt upp på skolan för att avskräcka oss när vi gick i början av högstadiet. Jag försvarade mig med att jag alltid i stort sett har stökigt på mitt rum, och att glassplitter (som hon hade reagerat bland annat på) inte var så konstigt. Hon sa att nu var det inte vanligt stökigt utan stökigt med alkohol eller hur hon nu la fram det! Att jämföra mitt rum med en modell av vad lärarna hade tanke om ett 'knarkarkvarts-rum' utan att ens sett mitt rum tycker jag är dåligt! Jag har ofta stökigt, och med spår av någon fest. Dvs någon tom burk eller några glas. Men ibland är det också ganska så välstädat och fint. Som just nu faktiskt!
Jag är less på att folk tror att jag är någon de behöver oroa sig för. Visst! Det är en fin tanke, men jag klarar mig bra! Ni kanske inte tycker att det jag gör låter särskilt bra, men det är lugnt! Jag ska aldrig mer skriva en berättelse här som innehåller fylla, och heller inte snacka mer om den saken med er! Då kanske ni kan träffas en gång UTAN att snacka om mig och hur jag lever. "Bla bla bla, Julia, vi är bara oroliga" - herregud! För vad? Svara mig! Jag har sagt gång på gång att allt är lugnt! Bara för att jag inte lever som er så gör jag inget galet! Att jag går ut mer gånger än ni, menas heller inte att jag gör något fel. Jag gör inget som ni behöver oroa er för. Men, för att ni inte ska sitta här nu och bli nervösa (detta gäller även ni som inte klassas in som "vänner" utan har en annan relation till mig (släktingar eller så)) nu blir det inge mer fylla här. Egentligen ska jag inte behöva sitta här och försvara mig, men jag gör det ändå! Ni ska slippa höra om allt nu! Ni kan vara lugna, no more 'Oh Fyllo.'!
torsdag, april 05, 2007
They say you can't judge a man Until you walked a mile in his shoes Does that rule apply to a man who mostly walks barefoot
En pissdag!
Jag vill lägga mig ner på golvet och gråta. Det är väl inget jag skulle göra just nu. Sitter nämnligen i en av datasalarna på SVC. Skulle jag lägga mig ner och gråta skulle jag väl bli utslängd härifrån. Sedan är jag så trött att om jag skulle gråta nu skulle mina ögon förmodligen svida mer än vad de redan gör.
Jag skulle kunna uppdatera om det som hänt senaste tiden, men det är inte mycket över det vanliga. Det vill säga några fyllor. Tja, och att jag fått mitt personliga horoskop ställt. Läskigt hur bra det stämde. Men.. Det tar jag kanske en annan gång. Eller inte. Kan ju säga att jag är väldigt mycket våg i alla fall. Men det visste jag ju redan.
Lite nya människor runt mig. Alltid kul. Inte lika kul då man inte träffar några av dem man verkligen vill träffa. Inte för jag vill träffa de andra.. men. Äh. Ja.
Något mer måste hända. Gärna just nu. Idag. Nästa vecka tar jag nog flykt till Stockholm och stannar där i några dagar. Bara för att göra något annat. Det blir nog bra. Men som sagt, det borde jag egentligen göra just nu. Dra direkt. risken finns att jag förpestar tillvaron för vännerna omkring mig nu. Blä.
"- Du är moderlig av dig. Vill gärna ta hand om andra.
- Eh, jo. Det stämmer väldigt bra. Vi snackade om det senast igår. Att jag har moderskänslor för en del.
- Ja, då förstår jag. Men då ska du komma ihåg att de känslorna är bara en spegling av dig själv. Så det du känner att du måste ta hand om andra för, är även det du måste ta hand om hos dig själv!
- Oj då."
Aj fan. Kuken!
.jpg){kind=link}